Igår skypade jag lite med min svärmor och nu måste jag skriva av mig. Vi kommer bra överens, hon är på de flesta sätt en väldigt bra svärmor men hon har ett enormt problem: Hon oroar ihjäl sig över precis allting. Hon säger att hon litar på att Obi kan ta vara på sig själv, men hon gör inte det egentligen. Ibland rycker jag på axlarna, ibland gör hon mig så himla trött och då klagar jag av mig för Obi och han försöker både hålla med mig (eftersom han faktiskt håller med) och försvara sin mamma (som haft ett hårt liv). För var gång man ska berätta något nytt för henne, och man kan vara hur glad som helst, är alltid det första hon säger: “Men har du tänkt på [klipp in värsta tänkbara scenariot] då?!”. När vi ringde henne från Montreal och berättade att hon skulle bli farmor blev hon överlycklig. Det var förmodligen första gången jag pratat med henne utan att det kom massvis med “men tänk om!” och både jag och Obi blev otroligt förvånade över att hon var odelat positiv. Men sedan kom vi hem. Väl hemma hos henne blev det lite annat ljud i skällan, kanske för att hon hade fått tid att tänka och oroa sig? Den första tiden där hos dem var extremt jobbig för mig och Obi, eftersom vi redan var så osäkra och nervösa över hela Lill-Toadie-grejen. Svärmor tjatade hela tiden om allting som kunde gå fel. Hon sade att hon var orolig över att vi inte skulle orka ta hand om ett barn, att vi skulle dumpa ungen på hennes trapp och dra. Att vi skulle adoptera bort barnet när vi fick nog o.s.v. för hon kände minsann en familj som gjort det med flera barn. Eller att vi inte kommer att palla trycket, skilja oss och att jag kommer ta ungen och dra. Jag vet att hon inte säger det för att vara elak, men jag tycker ändå att hon borde se skillnad på en trasig problemfamilj och mig och Obi och vår karaktär och våra känslor. Så jag fick till slut nog – ja vi båda fick det och sade ifrån. Hon försvarar sig med att hon bara försöker hjälpa, att hon inte vet hur hon ska uttrycka sig, men jag sade att det är ungefär som att jag skulle säga till henne att jag var osäker på om hon skulle få träffa barnet för jag är rädd för att hon ska vara en värdelös farmor. Det tog skruv, du, och hon var lite tyst ett tag. Svärmor styr sin familj med det här mottot: “Sådan här är jag/han/hon/du, och det måste vi acceptera.”, ett motto jag personligen är väldigt mycket emot eftersom Obis familj använder det för att slippa ändra på dåligt, elakt eller destruktivt beteende. Hon sårar oss gång på gång med sina kommentarer, och jag förstår inte varför vi ska vänja oss istället för att hon ska lära sig att “uttrycka sig bättre” eller slappna av. Ingen mår ju bra över att hon målar fan på väggen – speciellt inte hon. Visst, hon har haft ett tufft liv och hon känner många nötter och har därför helt skeva referensramar – men hon har totalt kastat bort sin logik.

Svärmor oroar sig över bebiskläder
Så igår när vi pratade var det bara massor med blaj. Hon ska skicka hit lite bebiskläder, då hon hela tiden oroar sig över att vi inte har några pengar (okay, vi har en inkomst men vi är inte fattiga på något sätt) och inte vill att vi ska slösa. Jag försäkrade henne om att jag mer eller mindre inte köpt något. Hittills har jag fått av mamma, pappas tjej ska skicka hit lite av sitt barnbarns avlagda, jag ska få av henne och jag har börjat surfa runt lite på blocket och tradera. För jag tycker också att det är onödigt att slänga ut massor med pengar på saker som används så kort tid. En annan sak hon var orolig över var färgerna på kläderna. Både jag och Obi har separat och tillsammans, vid många olika tillfällen, via skype, live och mail, diskuterat vår ståndpunkt med henne. Vi har förklarat att vi inte vill könskoda vårt barn, att vi vill ha mjuka, sköna, lekvänliga färgglada kläder men kan sparka, vifta, krypa i – gärna i roliga mönster. Krokodiler, bilar, solar, roliga gubbar, stjärnor, vad fan som helst. Men ingen spets, inga rosetter, inga klänningar och sådant skit. Vårt barn ska få ha alla färger, men inte kläs upp som en docka. Det är en liten person, och jag vill att den ska känna sig omtyckt för just sin personlighet inte sitt utseende. Hon tolkar detta som att hon bara får ge oss beige kläder. Jag har till och med skickat bilder på sådant jag tycker är fint, men det hjälper inte. Beige it is. Så vi försökte åter igen förklara detta för henne igår, jag har ingen aning om huruvida det gick in.

Hennes tredje problem angående det här med kläder gällde vad vi ska ha för typ av plagg på bebisen. Hon började berätta om underkläder, och noob som jag är frågade jag vad hon menade med underkläder. Jag menar, för mig är det ju bh, trosor och strumpor men jag tänkte att för en bebis kanske det är body och sockor eller något. “Ja trosor och så.” svarar svärmor, och noob som jag är frågar jag varför en bebis behöver trosor. Jag säger inte detta för att kaxa mig, utan jag undrar uppriktigt varför. Jag har ju alltid antagit att man har kalsonger och trosor för att man ska slippa tvätta byxorna efter varje användning, men en bebis har ju blöja som skyddar mellan underliv och kläder. Hon stirrar på mig på det där sättet bara svärmor kan stirra när hon märker att något som är totalt självklart för henne inte är självklart för mig och hon har noll argument för sin sak – det bara är så. “Därför!” är något som aldrig går hem hos mig. Det är det sämsta argumentet som finns.
Så hon börjar babbla om att jag inte ska ta illa upp och att hon inte försöker såra utan bara hjälpa till och jag fattar ingenting. Jag säger till henne att jag faktiskt undrar, att jag inte försöker vara otrevlig och hon svarar bara “Ja vi säljer i alla fall trosor i min affär och de går åt!” och hon är sårad och jag fattar fortfarande ingenting och jag får ingen som helst förklaring till varför man ska ha trosor på ett spädbarn. Så hon börjar prata strumpor istället och undrar vilken typ jag vill ha (eeeh, finns det olika typer av strumpor nu också? o.O), och jag säger att jag mest tänkt att ungen oftast ska få vara barfora hemma men sure visst behövs det sockor när vi ska utomhus. Jag har nämligen läst att fötterna mår bäst av att vara bara – inga skor, inga strumpor som hämmar växten och utvecklingen.

Wikler påpekar att precis som med fingrarna behöver spädbarnet röra på sina tår. Han föreslår att spädbarn ska helst vara barfota så mycket som möjligt och att tunga täcken på natten ska undvikas. (Ligger barnet i sängen hos föräldrarna skapar deras större kroppar ett “tält” som är perfekt för det lilla barnet att ligga i).

Låt sedan barnet krypa omkring obehindrat och undvik alla former av långvarigt sittande i sittvagnar och liknande som hindrar blodflödet till fötterna. Undvik lära-gå-stolar och allt annat som “hjälper” barnet att gå. Barnet kommer gå när kroppen, inklusive fötterna, är redo.

Vidare menar han att spädbarnets fötter behöver inte skyddas från kyla såsom många tror. Faktum är att barns fötter behöver inget mer skydd än deras händer behöver. Han tror att en anledning till att föräldrar tenderar att skydda barnets fötter mer beror på att de själva är vana vid att fötterna ska vara “bundna” i strumpor och skor. Men bebisar trivs med att vara bara om fötterna också! När strumpor används ska man vara lika försiktig som när man använder skor. Elastiska strumpor ska undvikas då de drar hela tiden i tårna. Strumpor ska vara minst 2-3 centimeter längre än foten. Dra fram dem så att tårna har gott om plats. Fothälsa genom frihet – om att vara barfota (abc nättidning)

Svärmor blir åter igen upprörd eftersom en bebis inte kan reglera sin kroppstemp. Men vi ska ju bära så mycket som möjligt (= bebisen reglerar sin kroppstemp efter den som bär), en bebis ska ju helst inte svettas, vi är inomhus och man kan ju alltid dra på den strumpor om det nu är kallt. Men svärmor är uppgiven. Stackars barn!

Svärmor oroar sig över barnvagn vs. sjal
Hon fortsätter att bekymra sig över att vi inte har några pengar (det har vi) och att vi slösar (det gör vi inte, vi är duktiga på att leva bekvämt men ändå sparsamt) och börjar rabbla upp allting vi fortfarande måste köpa. “Barnvagn!”. Precis som att vi vid flera tillfällen förklarat allting, ibland ingående, ibland cliffsnotes, angående bebiskläder har vi förklarat att vi ska ha ett “sjalbarn”. Trots detta, trots att vi förklarat alla fördelar med att bära framför skjuta i vagn, säger hon: “Får jag fråga en känslig fråga? Är det på grund av ekonomin ni inte köper barnvagn?” och vi får förklara igen att nej, det är för att en barnvagn är till för föräldern inte barnet och vi ska försöka göra allting för att få ett tryggt och nöjt barn. Jag drar åter igen igenom all info jag läst om att läsa signaler, ge skydd med kroppen och avslutar med att om vi känner att det inte är hållbart så köper vi en vagn då, men inte nu. Hon är jätteledsen, staaackars barn. För hon tyckte ju att det var så mysigt att gå på Skansen med Obis storebror i barnvagn. Sigh. Jag skickar fler bilder på olika typer av sjalar, på bebisar och småbarn i alla åldrar, jag förklarar än en gång att man kan bära på rygg, på höft, på mage. Att barnet kan vrida huvudet, att det är bättre för ryggraden, närheten, tryggheten, nacken och det sociala livet. Jag tror inte att det gick in den här gången heller. Hon undrar om jag berättat det här för min mamma (för hon hoppas få stöd från mina föräldrar, som med dopet), och jag svarar att jag i alla fall berättat för pappa och han då gav mig 1000 kr att köpa en sjal för (till min stora förvåning har min pappa varit otroligt laidback angående vår ambition att köra ursprungligt föräldraskap, han litar på oss helt enkelt).
“VA?!?! Kostar en sjal 1000kr?!?!”, undrade svärmor och det fick mig att fundera lite över vad fan hon tror att en bra barnvagn kostar (väldigt många fler tusen, kan jag upplysa dig om). “Nej, vi fick två sjalar och ett bärskydd för ca 2000kr”, svarar jag. Det hjälper inte, svärmor är fortfarande orolig. “Ja vilka nymodigheter det finns!”, säger hon och ÅTER IGEN förklarar vi att bärsjal är standard världen över och har varit i tusentals år. Det är barnvagn som är en nymodighet, och att det mest är vi i västvärlden som håller på med sådant.

Svärmor oroar sig över samsovning
Redan i somras berättade vi att vi ska samsova, och då fick ju svärmor spelet för hon känner minsann en familj som rullade över och dödade sitt barn i sömnen. Om jag inte minns fel var detta ett par som rökte och drack och kanske inte satte säker samsovning framför allt. Vi har verkligen diskuterat samsovning hur mycket som helst, och snackat mycket om olika hjälpmedel som babynest eller babybay. Hon har sagt att hennes karl vill göra en vagga till oss, och jag har sagt att vi inte kommer att använda vagga. Om han vill snickra något annat (som en babybay, då vi skulle behöva en specialgjord till vår säng) är han välkommen att göra det, men jag vill inte att han slösar tid, pengar och energi på något som inte kommer att användas. Men trots detta rabblade hon efter barnvagn upp att vi ska köpa bebissäng. Hon har tidigare sagt saker som “En bebis måste få vara ensam!” och igår kom “Den måste få sova ibland!”. Ja givetvis måste en bebis få vara ensam, den har ju sådant stort behov av att få pusta ut, reflektera över livet och bara slippa alla krav människorna runt omkring den har. Silly me. Så än en gång berättade jag att bebisen får hjälp att lära sig andas och reglera sin anding då den samsover eftersom den hör mig och Obi. Jag försöker få henne trygg i våra val genom att berätta sådana saker, men det fungerar inte. När jag var knappt två dog min lillasyster i PSD. Jag skulle aldrig samsova om jag faktiskt trodde att risken för PSD ökade med samsovning (den enda risken för oss är att Obi är överviktig, men det går att lösa genom att vi skjuter sängen intill väggen och jag sover i mitten. Dessutom kommer den ligga i en babynest i höjd med mitt huvud).

Svärmor oroar sig över tygblöjor
Detta gjorde mig faktiskt riktigt förvånad. Här är alltså kvinnan som sparar på allt, hon är den största hamster jag någonsin träffat. Absolut inget får slängas, allting ska sparas in på. De handdiskar trots att de har diskmaskin, de duschar på jobbet, hon kör runt till olika affärer för att nyttja erbjudanden (utan en tanke på bensin av någon spännande anledning), hon drar till Ullared och storhandlar, hon blir förskräckt så fort vi köpt något nytt eftersom vi köpte en liknande sak i dålig kvalitet för fem år sedan för en tusenlapp och vi nu har mer pengar och vill ersätta med något mer gediget. Hon tycker att vi ska ha kvar den dåliga saken tills vi dör. Hon vill även att man alltid köper det absolut billigaste man kan hitta när man ska ha något, skit samma om det är fult eller dåligt byggt. Den här kvinnan blev alltså orolig över att vi kommer förlora pengar på tygblöjor, trots att jag berättade att man kan hitta det urbilligt på Tradera eller Blocket. Hon började svamla om att man måste tänka på att det kan bli dyrt om man har hus och måste betala för vatten (vi bor i lägenhet och betalar inte för vatten, vilket hon givetvis vet om) och att det drar el att köra tvättmaskinen! No shit! Men okay, vi säger nu att vi betalar för vatten bara för att överdriva lite. Då kostar en 60-gradersmaskin 3.30kr inkl. tvättmedel. Låt oss säga att vi kör tre extra maskiner i veckan, det blir alltså en femhundring extra om året. OH NOES! Jag blir ruinerad. Men här fick jag faktiskt tyst på henne då jag berättade att min mamma kört med tygblöjor och att vi bodde i hus och betalade för el och vatten och hon tycker att man sparar. Win!

SUCK! Jag är så himla trött på att behöva berättade allting femhundrasjuttionio gånger för henne men att det ändå aldrig går in i skallen på henne. ÅH! Som sagt, jag gillar min svärmor järnet och vi har kul, men när det gäller sådant här blir jag galen och då blir Obi galen på mig för han är rädd för att jag är otacksam. Nej, jag är inte otacksam. Jag vet att svärmor skulle sälja allt hon äger och har om det kunde hjälpa oss ur trubbel, jag vet att hon skulle offra precis vad som helst – något mina föräldrar absolut inte skulle göra. Jag uppskattar allting hon gör för oss – men jag har för fan inte en ängels tålamod! Hon måste kunna lita på oss. Ifrågasätta, ja absolut, men när vi kommer med sakliga argument, berättar att vi läst böcker, artiklar och liknande skrivna av forskare och läkare samt att vi pratat och rådfrågat jämnåriga föräldrar omkring oss, så kan hon väl för tusan koppla av lite och sluta tjata sönder oss. Vi misstänker att hon ser det lite som kritik mot hur hon uppfostrade och tog hand om Obi och hans bror. Men det största problemet är att hon alltid förväntar sig att det värsta ska hända och att hon fortfarande ser på Obi som en impulsiv femtonåring som inte kan ta välinformerade beslut.

Förhoppningsvis kommer allting gå bra med Lill-Toadie, förhoppningsvis kommer ursprungligt föräldraskap resultera i en trygg, välmående bebis och förhoppningsvis kommer det få henne att tagga ned lite. Jag kan inte garantera något, men efter allting jag läst så är detta vad som känns logiskt för mig, denna typ av föräldraskap är vad jag kommer att sträva efter och jag har stort förtroende för att det kommer att ge resultatet jag vill ha. Men om det nu inte skulle fungera kan jag alltid köpa en vagnjävel, en spjälsängsjävel och femtiotusen strumphelveten när problemet uppstår.