Vi hade inte träffats många gånger än, men det fanns ömsesidig attraktion (jag var bara för envis för att erkänna det) när Obi drog ett skämt för långt under en biljardmatch med sin polare. Vi kände inte varandra tillräckligt väl för att jag skulle vara hundra på att det ens var ett skämt, och det gjorde mig rätt olustig till mods. Det gick i alla fall ut på att jag var dum och kunde dra åt helvete, mer eller mindre, och sades med stenansikte och han tyckte väl att det var asroligt. Så jag spelade oberörd, men gick och satte mig någon annanstans. Nästa dag, eller om det var senare samma dag, jag minns inte, fikade jag på ett annat ställe med vår gemensamma vän och Obi kom dit. Jag bestämde mig för att säga till honom, eftersom jag nu var säker på att det var ett skämt och till skillnad från Obi fattade att det var ett fett jävla olämpligt sätt att föra sig med någon man träffat typ två gånger. Jag kände inte att vi kunde fortsätta att umgås om han skulle bete sig så. Nu efteråt säger Obi att jag skällde, men jag minns väldigt väl att jag lade handen på hans lår, såg honom skarpt i ögonen och lugnt och sansat sade till honom. Han log och bad om ursäkt och upprepade det faktiskt aldrig.

När vi hade varit tillsammans ett tag berättade Obi att det var just det tillfället som gjorde att han gick från lite betuttad till “henne ska jag ha!”. Han smalt helt enkelt totalt då det visade sig att jag hade skinn på näsan och vägrade bli nedtryckt. En annan person hade förmodligen skämts och antingen viftat bort det eller reagerat med aggression, som ju är rätt vanligt när man blir kritiserad, men inte min Obi. Det är just en sådan sak som gör att jag älskar honom mest av allt!