Den här natten hade kunnat ha blivit fantastisk. Men nu blev det inte så och det gör mig arg på mig själv. Halv elva gick vi och lade oss och jag ammade Toadie till sömns, och hen sov så gott så trots att vi låg i sängen. Perfekt! Men kunde jag somna? Nej. Dels hade jag lite huvudvärk, dels kunde jag inte sluta att tänka på några sagor jag har börjat bygga på i skallen. Sista gången jag kollade på klockan närmade den sig tolv. Halv fyra på morgonen väcktes jag igen av att Toadie bökade efter tutten i sömnen. Japp. Hen hade sovit i FEM timmar i sträck, och jag i ungefär fyra. Så länge får ju jag aldrig sova så jag var nästan lite pigg och kunde alltså inte somna om. Dessutom stressade jag upp mig för att jag tänkte att jag måste somna nununu! ifall hen skulle sova så många timmar i sträck igen.

Så då låg jag där och, inte vände och vred mig för det finns det inte riktigt plats till, men inte somnade jag i alla fall. Över en timma tog det innan jag slocknade igen, och sedan sov jag oroligt för på morgonen tyckte Toadie att det var kul och ligga och sparka och ha sig. Hen var lite gasig och ömsom pruttade, ömsom spritte (spratt?) runt lite. Hen gled även in och ut ur sömn och ville snutta en hel del, men inte äta, så tuttarna växte sig stora och hårda. Strax innan åtta gav jag upp och nu sitter vi här. Jag hade hoppats på att kunna få Toadie att somna om i famnen i soffan så att jag kunde få kolla på lite Project Runway på laptoppen. Men gäspningar, ögongnugg och två amningar till trots vill inte barnet somna.

Jag hoppas att hen fortsätter med sådana här nätter, men att jag är smart nog att ta tillvara på alla de där timmarna i sträck.

UPDATE
Kom på en rolig sak. Någon gång imorse vaknade jag av at fågeljävlarna kvittrade utanför fönstret och kunde inte somna om. Men tack och lov började Obi att snarka så att det överröstade fångelsången och jag kunde somna. Jag är nog den enda människan i världen som föredrar snarkningar framför kvitter.