Jag är en väldigt klantig människa, och slår mig ofta. Som det barn i vuxenkropp jag är springer jag genast till min make för att visa upp blåmärket och få sympati. Ibland blir det inget blåmärke och då känner jag mig så snuvad på konfekten. Hur ska jag nu kunna bevisa att jag har jätteont?

I stort sett alltid när barnfostran diskuteras är det två “argument” som dyker upp: “Ingen unge dör av lite X” och “Min mamma gjorde X och jag fick inga men”.

Precis som när jag har slagit in armbågen i en dörrkarm, inte fått blåmärke men faktiskt haft väldigt ont så gör det ont i ett barn som blir ignorerat. Oavsett om barnet slipper men för livet eller ej. Trots att barnet inte dör. Förutom att de flesta föräldrar har ambitioner högre än att barnet ska överleva, och det därför är ett dåligt argument, finns det fler anledningar. Är inte vårt jobb att ge det bästa vi förmår?

Igår läste jag en tråd där TS skrev “Mina föräldrar lät mig ligga och skrika mig till sömns och det kunde ibland ta 45 minuter. Men det är ingenting som jag har mén av.”

För det första är jag övertygad om att hon har men. Det låter inte alls troligt att en bebis som regelbundet får skrika långa stunder i ensamhet inte har blivit påverkad. Men det är rätt svårt att säga exakt vad det skulle kunna vara. Jag vill heller inte spekulera i vad just hon kan ha för eventuella men. Men för mig låter det rimligt att en bebis som systematiskt blir ignorerad blir känslomässigt påverkad för livet. Vi alla vet ju att en vuxen hjärna och kropp blir påverkad av stress, eller hur? Man blir snarstucken, trött, ofokuserad, otrevlig, nedstämd och så vidare. En vuxen kan bli utbränd och det tar kanske år innan hen kan återhämta sig. Så varför skulle en liten, ej färdigutvecklad bebishjärna vara immun? Låter det inte mer rimligt att en bebishjärna blir mer påverkad?

För det andra: Är det okay att slå någon om det inte lämnar något märke? Inte? För jag tycker att det egentligen är vad man säger när man avfärdar en skrikmetod med att det inte ger men för livet. Det spelar väl egentligen ingen som helst roll? Bebisen mår dåligt just då. Hen går igenom ett helvete och ligger och gråter för att få hjälp av föräldrar som står bakom en dörr och räknar minuter. Eller som har gått in i köket och satt på Mozart på högsta volym för att inte höra. Jag skiter i om bebisen får men för livet, för faktumet att hen blir plågad i nuet är tillräckligt för att man inte ska använda sig av skrikmetoder.