Jag hade dittills plockat fram ultraljudsbilderna vid tre olika tillfällen för att visa, och alla tre gångerna hade jag varit lite pirrig. Förväntansfull, och lite stolt. Den här gången kändes det mer som om jag skulle visa upp mitt leg för att hämta ut paket. Något man bara gör. Mamma fick bilden i sina händer. Hon tittade ned på den utan att röra en min. “Jaha …” sade hon. Sedan började hon och hennes karl att prata om annat. Att de hade gått på promenad, hur otroligt duktig han är på sitt jobb och annat jag ärligt talat inte minns. Jag försökte styra in samtalet ett flertal gånger på det här OTROLIGA som var på väg att hända i våra liv. I hennes liv. Hennes första barnbarn. Men det var tydligt att de inte var intresserade att tala om Lill-Toadie.
Inte ett grattis. Inte en kram. Inte ett leende. När vi skulle åka följde de med för att vi skulle handla godis, men vi åkte i olika bilar. Så fort vi hade stängt bildörrarna vände sig Obi till mig. “Nu förstår jag, gumman, nu förstår jag. Jag har alltid trott att du har överdrivit, men nu förstår jag precis. Om du inte vill ha någon mer kontakt med henne har du numer mitt fulla stöd.” Min man är vanligtvis typen som propsar på att man ska lösa saker och vårda relationer men nu var han riktigt upprörd. Han hade väldigt svårt att förstå vad som precis hade hänt. Han hade aldrig i sitt liv trott att en människa kunde bry sig så lite. Han visste att jag dittills hade funderat på att bryta med mamma några gånger, och först nu kunde han förstå mig.
När vi kom fram frågade någon av oss hur det kändes att bli mormor, och hon bytte genast samtalsämne. Jag pratade senare med min lillasyster och hon berättade att hon hade frågat mamma detsamma och fått “Jag vet inte, jag har inte känt efter” som svar. På vägen tillbaka till pappa satt jag och svor som bara fan i bilen. Jag växte själv upp med en iskall mormor och ville inte att Toadie skulle behöva ha en sådan mormor han också. Pappas tjej hade visat tusen gånger mer glädje inför barnet än min egen mamma. Hon kunde lika gärna få bli mormor. Min farfar är inte släkt med mig över huvud taget, men han har varit världens bästa farfar ändå. Blod är inte tjockare än vatten alla gånger.
Mycket av min kontakt med mamma sköts via mail. Senare på kvällen efter att vi hade kommit hem dök det upp ett nytt mail i min inbox. “Vad kul med babyn hihi” och lite svammel om att jag skulle gå över tiden 14 dagar som hon hade gjort med mig. Jag svarade att jag var förvånad över att hon tyckte att det var kul med tanke på hennes reaktion och att maken hade blivit riktigt chockad. Hennes svar?
Jo hon hade många ursäkter till varför hon inte kunde glädjas. Hon blev förvånad eftersom jag ungefär en månad innan Toadie blev till hade nämnt att vi absolut inte ville ha barn. Hon hade så mycket annat att tänka på, som tråkigheter med min äldre bror som har en talang för att hamna i trubbel. Hon var upprörd över något angående min avlidna lillasysters grav. Det var dessutom något skumt med den graviditeten, så hon har svårt att glädjas åt min. För man vet ju aldrig. Dessutom kände hon någon som precis hade fått missfall i vecka 12, vilket var vad jag var i då. Hon hade svårt att vara glad över att bli mormor för att hon och maken hennes bor så trångt så hur skulle vi kunna hälsa på?
Jag vet inte hur min mammas hjärna fungerar. Jag vet bara hur folk generellt sett funkar, och får man positiva nyheter blir man glad. Oavsett om man har brutit benen, katten har sprungit bort och man förlorade 5000kr på en dålig investering. Får man veta att man ska få sitt första barnbarn så borde man rimligtvis glömma alla bekymmer för några sekunder och bli strålande glad. Den naturliga reaktionen borde åtminstone vara “grattis”, även om man är orolig, men inte ens det förmådde hon.
Jag bestämde mig för att det nog var dags att bryta med henne trots allt, men det blev inte så. Men det kan jag berätta om i ett nytt inlägg.
Vilken tur Toadie har som har en mamma som lyckats bli engagerad och kärleksfull trots sin uppväxt! Har din mamma någon diagnos? När jag läser om henne känns hennes beteende inte friskt, inte bara som en udda personlighet utan som om något verkligen är fel.
Jag har haft liknande, om än inte lika svåra, problem med min pappa som alltid satt sina egna behov före alla andras och bara tycker om folk som tycker precis som han. Jag var frestad att bryta med honom när vi fick barn, men har ändå valt att låta honom få vara morfar. Tack och lov har han visat sig klara det mycket bättre än jag trodde, men det är ju fortfarande mitt beslut vilka vuxna som min son har mycket kontakt med. Och som du säger, blod är inte tjockare än vatten och man kan inte automatiskt lita på folk man är släkt med!
Det här inlägget får faktiskt din svärmor att framstå i bättre dager
Hon är i alla fall engagerad om än på ett lite knepigt sätt!
Jag är övertygad om att hon har någon empatistörning eller personlighetsstörning och med tanke på hennes uppväxt är det inte konstigt alls. Jag har även föreslagit att hon ska gå till någon professionell och prata men hon vill inte. Hade jag varit mer känslomässigt involverad hade jag propsat, men det är jag inte.
Skönt att din pappa har varit bra som morfar!
Alltså, jag är dålig på att förmedla det på bloggen. Men även om min svärmor är intensiv, hysterisk och väldigt knäpp är hon också generös, varm och engagerad. Vi har en bra relation, och jag står henne närmare än jag gör med min mamma. Jag och svärmor känner varandra rätt bra vid det här laget. Hon kommer att vara en superbra farmor, och om jag verkligen var tvungen att lämna bort Toadie för en kväll skulle jag utan att tveka välja henne framför mina egna föräldrar (fast min syrra står överst).
Fan vad ledsen jag blev när jag läste det här
Sorgligt! Så svagt av din mamma. Jag upplevde dessvärre samma av båda mina föräldrar då jag berättade att jag väntade mitt andra barn. Inte var ju glädjen total med första barnet heller men ett grattis fick vi i alla fall. Och någon krystad fråga. Med tvåan sade de ingenting, inte grattis eller frågor om när barnet beräknades komma eller hur vi mår eller någonting. En kram eller ett leende var inte att tänka på, förekommer inte i min (barndoms)familj. Pappa sa jaha och mitt syskons enda kommentar var “jaha, nu kan du inte dricka vin på länge”. Sen pratade vi om annat. Oj så jag grät då vi for hem, storgrät!!
Men usch! Vad jag ledsen jag blev av din kommentar. Grattis grattis grattis till dig och din partner och dina fina barn!
Jag blev också ledsen då jag läste din historia. Tänkte att nej, finns det flera som upplevt samma. Men det fina i kråksången är ju att vi kan ändå bli empatiska, varma mammor trots en känslodyslektisk familj.
Japp. Det ger mig väldigt mycket motivation att bryta cirkeln.
Jag beklagar, men så skönt att du verkar ha lyckats bryta mönstret och kan se nyktert på situationen!
När jag berättade för min pappa att han skulle bli morfar (skickade ett julkort föreställande ultraljudsbilden med inklippt tomteluva) svarade han med att i julklapp köpa ett par svindyra slim fit jeans typ två storlekar mindre än jag hade innan jag ens blev gravid. Vad är det för reaktion liksom?
Hahaha, vad skumt.
Det är ingen dålig följetång detta. Lika spännande varje gång den slutar. Sen kommer jag på att det är på riktigt och att det är väldigt tråkigt att din mamma är sån.
Jo det är ganska tråkigt. Borde skriva sista delen med, om varför vi höll kontakten i alla fall.
Gör’t!
Usch, känner så väl igen mig i mycket av vad du skriver min mamma har också så där konstiga reaktioner.
När jag väntade mitt första barn, så ville vi berätta för mamma först för på den tiden trodde vi faktiskt att hon skulle glädjas över en sådan sak. Fy tusan så fel vi hade. Först blev hon knäpptyst, sedan började hon gråta hejdlöst och gick därifrån. Vi fattade ingenting och satt verkligen som två frågetecken. Senare sa hon att hon tyckte det var så himla onödigt att vi skulle skaffa barn just då, att hon hade hoppats att vi skulle vänta eftersom vi precis skaffat en ny hund!?? Hon tyckte att hon inte var tillräckligt gammal för att bli mormor osv osv. Som tur är så skärpte hon till sig och blev väldigt stöttande och engagerad som mormor, på sitt sätt…
Pappa och hans fru jublade, åtminstone inför oss.
:O Skönt att hon skärpte till sig ändå.
Pingback: Hur vi berättade – del 4 (Eller Varför jag fortfarande har kontakt med mamma) « Familjen Toad