Livet är inte kul alla gånger, tycker Toaden. Har vi månne klivit in i den beryktade separationsfasen? När Obi går till ett annat rum ropar Toadie efter honom: “Eee! Eeee-eeeh! Haua?” Att avleda går bra, men om han sedan hör sin pappa hosta till eller prata ropar han igen. När vi är ensamma och jag måste kuta ut i köket för att hämta något gör han samma sak: “Haaaua?”, då visar jag mig och vinkar och så går jag tillbaka till köket samtidigt som jag pratar eller sjunger och det fungerar. Kan det vara så att när han får bekräftelse på att jag kommer om han ropar så är han lugn?

I fyra nätter nu har vi haft det jobbigt. När vi blir trötta tar Obi Toaden och går in i sovrummet för att byta blöja, medan jag går och borstar gaddarna och kissar (nä jag tvättar inte ansiktet, och min hy har aldrig mått bättre. No poo for life). Men första natten började Toadie gråta när Obi lade honom ned på sängen. När jag kom provade vi igen, med samma resultat. Sedan grät han oavbrutet och stoppade in handen i munnen och bet, så vi gissade att det var tänderna och till slut fick han en supp. Det tog inte lång tid innan han kopplade av och somnade vid tutten.

Vid natt nummer två kunde han inte koppla av i sängen, trots att han var otroligt trött. Till slut lade jag honom på mitt bröst och så gosade vi tills han somnade, vilket inte tog särskilt lång tid. Jag rullade honom åt sidan, och lade honom bredvid mig och han åt lite tutte i sömnen. Jag hade precis somnat när jag vaknade av att han storgrät. Han hade rullat bort en bit och grät, grät, grät. Han var otröstlig. Det slog oss att han kanske hade nattskräck, men så här tidigt? Vi gav en supp, vilket vi egentligen inte vill vara frikostiga med men det var hans tredje någonsin så vi kanske inte ska noja, men den hade ingen effekt. Sedan tänkte jag över det där med att han var lugn när han fick ligga på mig. Ville han ha mer närhet helt enkelt? Kände han sig ensam? Jag gick ut i soffan, drog bort ryggstödskuddarna, bäddade och så lade jag honom i min armkrok. Han åt tutte och så kramade han han den med händerna och så somnade vi så och sov som stockar resten av natten.

Natt nummer tre upptäckte vi en skum sak sent på kvällen. Nöjd och glad i famnen, absolut. Men gick vi mot sovrummet började han att storböla, satte vi oss i soffan samma sak. Men inte om vi satte oss på en stol i köket. Huh? Han vet (antar jag) att om han är sömnig och vi går till sängen/soffan så är det dags att sova. Är han rädd för att somna? Han vet (antagande här också) även att han kommer att få ligga “ensam”, alltså inte i famnen men bredvid. Duger inte bredvid längre? Så vi bäddade i soffan igen, där vi kan ligga trångt, trångt och han inte kan sparka och snurra så att han hamnar en bit ifrån oss. Han grät som en tok när vi lade oss till rätta, men så fort han fick bröstet åt han sig till sömns och sedan låg vi i samma ställning hela natten. Han snuttande med tassarna på mitt bröst, som om han såg till att det inte försvann.

Igår betedde han sig likadant dagtid, men bara om han var sömnig. Var han pigg och glad låg han gärna ned (varför jag inte oroar mig över öronen) och det är samma visa idag. Han ligger precis nu bredvid mig i soffan och jollrar glatt. Natten till idag grät han bara några minuter, och han och jag sov återigen i soffan. Han sov dock oroligt, sparkade och ålade som en tok och snuttade mycket.

Låter det som separationsångest? Tänder? Öron? Frustration över att han inte kan krypa ordentligt än? Alla ni med erfarenhet: synpunkter om ni orkar och vill tack. Han har inte feber, är pigg och glad på dagen, äter bra och verkar må bra i övrigt.

FÖRTYDLIGANDE
Ibland tänker jag inte på att beskriva sådant som är självklart för mig, men som ni så klart inte kan veta att vi gör. ^^
Vi samsover, har alltid gjort. Vi har ingen spjälsäng utan sover tillsammans i en 160-säng. Toadie sover aldrig ensam, utan sover i soffan med oss tills vi vill lägga oss. Då tar vi med honom in i sovrummet. Ibland är han vaken, ibland sover han redan. Om problemet var att han inte ville ligga själv hade vi inte haft ett problem, för det behöver han aldrig. Förändringen som har skett är att han har gått från att ligga bredvid mig i sängen till att verka vilka ligga på mig. Det är inga problem, det heller visserligen. Jag undrar bara om det, och det andra beteendet, kan vara på grund av separationsfasen så att han inte har ont någonstans.