Ni föräldrar som använder er av metoder och kurer där barnet ska lämnas ensam med sin gråt i allt från någon minut till långa stunder, och som säger så här: “Det var jobbigt att stå utanför och ta tid. Tre minuter kändes som en timma”
Har ni någonsin tänkt på hur det kändes för den lilla, ensamma varelsen i mörkret på andra sidan dörren? Hen som inte har någon tidsuppfattning, och som inte alls vet – även om ni gärna vill inbilla er det – att föräldrarna, tryggheten, står två meter bort redo att rycka in om det händer något på riktigt. För lite gråt är inte verklig fara, eller hur ligger det till? Om tre minuter känns som en timma för er, hur lång tid känns det då för barnet?
Ensam, ledsen, uppgiven. Övergiven?
*ont i hjärtat*
Tycker det är så bra att du skriver om sånna här saker, men fy och aj vad ont det gör i kroppen när man blir påmind om att föräldrar faktiskt utsätter sina barn för sånna saker
Jag undrar också hur barnen ska veta att det inte är farligt “på riktigt”? Vuxna vet att när vi blir förkylda så blir vi snart friska igen – det vet inte barn. Vuxna vet (antar) att vi kommer att vakna igen efter en natts sömn – det vet inte barn. Vuxna vet att de kommer och hjälper barnet när det verkligen behövs – det vet inte barnet. HUR ska barnet kunna lita på att allt blir bra igen om vi inte är där med dem, tröstar och berättar att allt blir bra igen?
3 minuter av ett liv på 3 månader, det kanske är som tre veckor av mitt liv på 27 år då? Annars brukar jag inte lägga mig i andras sätt att uppfostra sina barn, men jag drar mig inte för att säga att skrikmetoder är barnplågeri.
Kanonbra kommentar!
WORD!