Förhållandet mellan anknytningspersonen och barnet brukar beskrivas som ett osynligt gummiband, och det stämmer verkligen in på oss just nu. Toadie tänjer på gummibandet dagligen, genom att kanske krypa iväg till ett annat rum eller sträcka sig efter pappas famn eller mosters famn eller vem det nu är. Men jag måste vara statisk. För om jag rör mig, då blir det fart på barnet. Om han är på golvet piper han direkt “mamamama”* och kryper efter mig fort som fan. Och sitter han i en annan persons famn piper han och sträcker armarna efter mig. Men kommer jag och tar honom blir han ledsen. För han vill sitta i någon annans famn så länge som jag är inom synhåll. Igår när jag gick på toaletten vaknade han till och grät sedan i pappas armar tills jag kom tillbaka igen. Det är sällan pappa inte kan trösta, men Toadie är sannerligen i en mammig fas just nu.
Vi vill att det ska vara precis så här att Toadie börjar söka sig ifrån mig på eget bevåg. Han ska känna att han kontrollerar takten, medan stenstoden mamma snällt sitter i sitt hörn redo med kramar och tuttar när barnet kommer tillbaka för att tanka trygghet. Vi vill inte forcera att han bryter sig loss från anknytningspersonen utan han ska alldeles själv vilja lämna boet (eller vara själv hemma med barnvakt då). Alltså känns det inte bra med barnvakt än och vi höll oss hemma på min trettioårsdag. Men jag fick indiskt, presenter och en stor, fet påse lösviktsgodis så jag klagar inte. ^^
* “Mamamama” (eller mememem) betyder inte mamma utan mer “uppmärksamma mig, jag vill något” och så får man försöka gissa vad det är han vill. Han säger det till alla. 
Än så länge säger han inga riktiga ord.
Gummibandet, ja, det kan man verkligen iaktta på Stella också! Särskilt om vi är iväg på andra ställen, då kan gummibandet bli nästan farligt långt ibland (efter att ha haft ett väldigt blygt och kontaktsökande barn är det lite av en chock att få ett barn som bara sticker rätt iväg när vi t ex kommer till öppna förskolan, som hon för övrigt älskar). Men hela tiden återkopplingen. Är mamma kvar? Ja, där är mamma, bra, då kan jag fortsätta min utforskning av det här spännande stället.
Och någon sorts närhetsfas är det helt klart här nu runt ettårsåldern. S, som för ett par månader sedan hade glesat ut amningen ganska mycket, vill nu amma ofta och mycket, och gärna ha napp där emellan (men det vill inte jag att hon har så jag går och rycker den, varpå hon klättrar upp någonstans och tar den igen…). Minns att sonen, som då inte längre ammades, gick med nappen i princip fastklistrad i munnen mellan 12 och 13 månaders ålder.
Jag tycker det är ganska skönt att läsa om Toadie och er eftersom han är så väldigt lik Lilla S i utveckling (och delvis i sätt), jag kan läsa det du skriver om Toadie nu och konstatera att det är antagligen precis där Lilla S kommer vara utvecklingsmässigt när hon är lika gammal. Och eftersom Toadie verkar vara ett fullständigt normalt barn kan jag bara ge fingret åt bvc-läkaren som kraxar om sen språkutveckling.
Tråkigt när det blir så där. :/ Man blir ju väldigt nojig själv om någon påpekar att ens barn är sent med något. Ibland kan jag bli orolig, men så tänker jag att de där listorna på vad de ska kunna då och då förmodligen skulle se helt olika ut i andra kulturer eftersom allas vardag är så olika. Det blir mer fokus på vad de inte kan än vad de faktiskt kan och jag är övertygad om att Lilla S och T är tidiga och normala med andra saker.
jag förstå
Och där hade vi små små fingrar som skickade innan jag hade skrivit klart. Det som skulle stå var att jag förstår ju grejen, att man vill fånga upp “fel” som faktiskt går att åtgärda, hörselproblem och så. Men efter tio-månaderskontrollen konstaterade vi i föräldragruppen att det bara var ett par av barnen som inte ansågs sena på något. Det måste ju vara så mycket viktigare att titta på individ än stirra sig blind på ett formulär. Och vår bvc-sköterska som träffat Sigrid betydligt mer bara skakade på huvudet åt läkarens kommentar. Jag är helt övertygad om att både T och Lilla S är fullständigt normala ungar. Men visst blir man orolig ibland.
Ja det är skillnad på att vara uppmärksam och leta fel, liksom. Tror också att Lilla S och T är normala. (fast extraordinära!) ^^
För att inte glömma supercoola!
Vet inte om jag vågar erkänna detta men jag har epic failat med min circular shrug. Bara att repa upp allt igen (och jo, jag hade stickat klart).
*hysterisk, galet och sinnessjukt skratt*
Men yay, mer stickning for me! *rolleyes*
Jaså, vad hände?
Eh, den blev lite bred. Vi måste ha gjort totalfel när vi mätte mina axlar (tog hjälp av pojkvännen).
min holger som snart är 10 månader är väldigt mammig just nu och jag har lite ångest över att jag ska börja jobba igen strax efter att han fyllt ett. men hans pappa jobbar hemifrån så de hänger en hel del så pappa funkar nästan lika bra såvida han (ungen alltså) inte är megatrött samt att pappa saknar boobs. men jag är glad att vi kommer ha kvar amningen så vi kan återknyta på ett enkelt sätt när vi varit ifrån varann en hel arbetsdag. men lite jobbigt är det men jag ska försöka göra det bästa av situationen istället för att dwella över det hela.
Så himla fint att läsa. Vi gjorde också så, och jag hade världens mammigaste barn tills bara några månader sen, nu är det så enkelt att bara säga att jag ska på jobb och gå ut och han ger mig en kram och stannar nöjt hemma med sin pappa, mormor eller faster. Inga problem i världen, det är kanske fint för dig att veta att den tiden kommer.
Ja det är faktiskt lite av en tröst. För även om jag är nöjd med beslutet längtar jag så klart efter att få vara “ledig” någon gång.
Svärföräldrarna var barnvakt nu i eftermiddag då jag och mannen för en gångs skull lyxade till det på restaurang nån timma. Jag var skeptisk till valet av barnvakt men de är de enda vi har och barnen gillar dem så jag tänkte kör till. Då vi kom hem fick jag höra att yngre barnet bitit svärmor hårt varpå hon hotade att bita tillbaka om det skedde igen! Så gick det ju och hon bet tillbaka!! Storasyskonet hade blivit så rädd, det yngre mest förbryllad. Alltså jag smäller av, vilken horribel syn på fostran och människosyn överlag hon har min svärmor! Inte undra på att jag inte låter henne passa barnen nästan alls. Usch så ledsen jag blir. Det känns så jobbigt att vara så totalt ensam i släkten om synen på barn och fostran och att inte vilja/kunna be om en timmes barnvakt av rädsla för precis sådana här händelser. Vis av skadan ska det nog dröja länge tills nästa gång de får passa mina barn.
Nej men! :O Usch vad tråkigt.