En helt vanlig lunch med barnet, som nu har styrt sitt eget matintag i över ett halvår, går till ungefär så här:

1. Först hugger han runt med gaffeln och försöker pricka något. Är det en svår maträtt åker besticken snart i backen, annars kan han använda dem ett tag till. Ibland genom att attackera min arm.
2. Sedan provsmakar han lite, antingen medelst bestick eller fingrar. Är det äckligt skakar han på huvudet, räcker ut tungan och borstar. Han gör alltid en grimars och tittar vantroget på oss, vad det än är men borstandet är bara när det är riktigt riktigt äckligt. Som paprikan idag.
3. Efter det är det dags att vräka runt allting på brickan så att det mesta hamnar i knäet och på golvet. Och på mig. Min vänstra sida brukar vara sprutlackerad med mat.
4. “Bröööööl” eller gnissel eller något annat ljud, vilket betyder att han vill ha vatten. Jag håller glaset åt honom så att han kan ta några klunkar, sedan låter jag honom ha glaset på sin bricka.
5. Åh doppa maten i glaset och in i munnen! Nomnomnom!
6. En ny grej han har börjat med är att doppa fingrarna i glaset och sedan suga av vattnet från händerna. Sedan grabbar han tag i det för att dricka ordentligt och råkar ofta dränka sig själv lite i ivern.
7. Leka lite mer med maten, peta i sig och slutligen gnälla för nu vill han upp! Då får man torka av honom fort som fan och lämna bombnedslaget i köket till senare.
8. Efterrättstutte i soffan.