Som om jag kunde styra det …
Jag tycker väldigt mycket om mina småsyskon och är tacksam över att jag har dem. Nä inte när jag växte upp, men nu och tänk vad ensam Toadie skulle kunna bli utan!
Fast jag vill verkligen inte föda igen!
Men de säger ju att det blir lättare och lättare! Tänk om jag skulle vara som en av alla de där kvinnorna som bara krystar en gång och så schplatt ligger det en bebis där.
Ja, jo, visserligen men tänk om jag är en av de där som spricker från klittan till rövhålet …
Åh herregud! BINGO BINGO BINGO!!!! *håller för öronen*
Ha! Visste väl att det skulle få mig på andra tankar. Kolla in den här länken med bilder.
Man kan inte o-se det där! Fast det kanske inte är så troligt?
Kanske inte. Men ponera att förlossningen går skitbra, skulle jag verkligen orka med en unge till? Jag orkar ju knappt den jag har.
Men alla säger att den största omställningen är från noll barn till ett.
Tänk om unge nummer två har kolik … Jag skulle slänga ut hen genom fönstret.
Nja … Jag tror att jag har en spärr där. Men jag har helt klart en poäng. När Toadie krånglar i faser, och då är han inte ens jobbig om jag jämför med vad jag hör från andra, så tänker jag bara “aldrig mer aldrig mer aldrig mer aldrig mer”.
Jamenellerhur! När ska jag få vara jag? När ska jag få sova?
Men det där kortet på min gamla klasskamrats barn! En tioåring som sitter och gosar i soffan med en ettåring. Hur gulligt är inte det?
Nio år emellan? Dude, jag är fett sent ute då.
Men fem år då? Då är jag lite och trettio. Det är inte så farligt.
Det är ändå rätt gammalt, med tanke på att jag rent kroppsligt säkert klassas som femtio redan nu.
Men min moster fick två fina barn efter fyrtio och det har gått bra.
Visserligen, men hur många år tror jag det tar innan jag faktiskt blir med barn? Det kan ta lång tid. Tänk om jag får missfall emellan! Skulle jag klara det? Vi hade sådan tur att Toadie var en överraskning och allting gick bra. Det är vi så tacksamma över.
Ja usch. Det vill jag inte ens tänka på.
Och återigen: orkar jag vara mamma till en till? Fler sömnlösa nätter, inga pengar, alltid någon som hänger i tutten, lappsjuka, aldrig få vara ifred, inte ens när man skiter. Alltid kräks eller bröstmjölk eller mat på kläderna, i ansiktet och i håret. Jisses håret! Ständigt skatbo. Aldrig kunna vara sjuk på riktigt, för det är någon annan som måste tas hand om. Orka!
Ja fy fan. Jag har så rätt. Men jag tror ändå att barn mår bra av syskon och jag älskar Toadie så! Jag älskar att vara mamma till honom.
Jo jag tror också att det är bra med syskon. Men skulle jag vara en bra mamma om jag hade fler barn? Skulle jag vara en sådan mamma som jag vill vara? Det är egentligen det som är frågan.
Jag vet inte om jag skulle det … Jag är rädd för att jag skulle hata livet, bli utbränd, ångra mig. Bli en känslokall robot bara, som gör det som måste göras. Jag är rädd för att bli min mamma.
Precis.
Oj va jobbigt det var att läsa det där med 8 dagar kvar till BF av nr två..
Skräcken för att bli tvåbarnsmamma har liksom slagit till mer och mer här i dagarna..
Men men, det går nog bra
Haha förlååååt. Det kommer nog att gå jättebra. <3
haha inge fara, kändes lite när tankarna man själv har i huvudet fanns i text framför en bara
Det kommer garanterat gå bra när vi väl kommer i fas alla 4 sen, och jag är juh egenligen säker på att det är det här jag/vi vill..
Jag känner mig som en sämre förälder nu när jag har två barn. Den minsta är 6 månader och den stora tre år äldre, och fy fan var den stora får tåla. Tåla att lilla hänger i mammas tutte, inte får väckas, ska aktas osv. Tåla att mamma är trött, sur och stressad. Har åtminstone full insikt i det här problemet och försöker jobba stenhårt på mig själv och min föräldraroll, samtidigt kan jag omöjligt ångra mig eftersom jag älskar lilla precis lika mycket som stora. Och de är redan nu tokiga i varandra, finns ingen som gör bebisen så glad som stora och hon älska att gosa, försöka lära, visa och prata med lilla.
Plus:
andra graviditeten bara svischade förbi
förlossningen gick hundra gånger snabbare och lättare
syskonkärleken
känslan av att familjen är ett gäng
känslan av att vara proffs på att hantera en bebis
ännu en unge att älska
Minus:
gravid mamma har svårare att bära stora barnet
syskonsvartsjukan, otillräckligheten
att vi ofta måste dela upp oss, ta varsin unge
ständigt dåligt samvete
ännu en unge att oroa sig för
Om du ska skaffa syskon, vänta till T är minst 4 år, tips, tips.
Åh vilken uppfriskande kommentar. Folk brukar inte svara så när vi berättar om våra farhågor. De bara viftar bort, liksom.
Om vi bestämmer oss för syskon är _minst_ 4 år mellan precis vad vi har tänkt oss.
Jag önskar att fler hade varit ärliga och berättat om svårigheterna med två barn. Man fick mest höra om rent praktiska problem som att den stora slår den lilla. Äsch, då har jag ju den lilla i sjalen, tänkte PUCKADE jag.
Men man får heller inte ha för stora krav på sig själv, i en familj kommer det ju alltid finnas bättre och sämre perioder och små eller större kriser för alla inblandade. Förhoppningsvis blir slutresultatet, helheten positiv.
Jag är en av de där som sprack från fisse till röva men det gick mycket bra ändå!
Sydd innifrån och ut och fick ta bajs-mjukgörande första tiden men annats gick det bra, hade ontw nämnvärt ont heller.
Så ja, vi vill ha fler
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah. Jag får ont ända in i själen när jag läser det där. Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! Jag har extrema problem med att visa upp mig naken. Så att få komplikationer vid förlossningen som skulle göra att jag måste gå och visa upp underredet mer än vad jag klarar av är mardrömmen. /mvh har aldrig gått till gyn.
men jag fick inte fler kontroller än andra. En innan jag åkte hem och den efterkontroll hos min barnmorska. Thats it!
Vad jag menade med inlägget var att även om det kan bli lite fel så går det oftast att rätta till!
Har som sagt inga nen alls efter det trots sfinkter ruptur grad två, så jag är inte orolig för att föda igen. Det gick så snabbt, en timme inne på förlossningen sen var han ute
Haha, jag känner igen den där våndan. Jag tycker att jag är en skitbra mamma nu och vi har det så mysigt med vår lilla familj. Jag är rädd att en till skulle äventyra det och jag vill inte vara en sur mamma som snäser åt barnen när det blir för mycket.
Nåväl, vi har ingen brådska för oavsett hur vi gör så vill vi inte ha för tätt mellan och vi vill att lillen ska kunna förstå vad som händer. Dessutom vill jag att han ska kunna sova längre än 10cm ifrån mig och inte ammas varannan timme natten igenom, och det är ingenting jag vill stressa fram (14 månader nu). Men jag blir 30 snart och maken är lite äldre, så vi vill inte vänta jättelänge.
Vi får se hur det blir.. det enda vi har bestämt nu är att vi inte ska ta något beslut just nu.
Jag vill ha ett barn till, nästan säkert, men inte än på ett bra tag. Meeen… (det finns alltid ett men, inte sant?) jag hade så extremt mycket sammandragningar och förvärkar när jag väntade Lilla S, risken är stor att det blir ännu mer. I bästa fall minskar det bara min rörelseförmåga, i värsta fall blir jag sängliggande. Och då ska jag fixa att ta hand om Lilla S samtidigt. Fasa! Sen hade jag en drömförlossning sist, det gick fort men inte för fort. Men de jag pratat med som fått två har i regel halverat tiden tills förlossning nummer två, tänk om det gång nummer två går så fort att jag tappar all kontroll och får fullständig panik?
Och ändå…
Har nog aldrig slängt in en kommentar här tidigare, ajabaja jag som läst din blogg ett bra tag. Gillar den iaf
och jag gillar rubriken till det här inlägget… den repliken har man fått höra ett x antral gånger, Känner själv att just nu känns ett syskon lite som en mardröm, samtidigt som jag vill att han sa få ha syskon runtomkring sig precis som jag. Men men, den frågan om ett till barn eller ej får tiden utvisa. En dag kanske jag och familen känner oss redo för en till liten knodd eller så inte
Jag har ju alltid velat ha två barn men de första två åren med Molly kunde jag inte tänka mig en till på länge. Vi började prata om 4-5 år emellan trots att vi tänkt 2-3 år först.
Men sen slog längtan till igen. (men det tog iaf tills Molly var fyra innan Stella föddes).
Och det är helt ok faktiskt. Mindre jobbigt än jag trott. Stella är lite tjorvig men Molly är toppen som storasyster. Det är verkligen. Ålderskillnaden som gör grejen. Rekommenderar verkligen fyra år emellan.
Men självklart ska inte Toaden ha syskon om inte ni längtar efter fler barn! Det ska ju vara för er skull och inget annat. Så invänta ni rätta tiden eller så skiter ni i det. Det blir bra hur det än blir.
Tänk vad mycket tankar som ryms i ens skalle vad gäller ett barn till. Och jag vet precis vad du menar! Kunde ha varit jag som skrev allt!
För vår del var Kotten väldigt planerad, även fast jag nu i efterhand kan säga att vi inte visste vad vi hade att vänta oss. Trotts det så var vi övertygade om att vi absolut inte, under några omständigheter som helst skulle ha fler barn. Det skulle vara katastrof om jag blev gravid igen för jag skulle inte fixa en abort och vi skulle inte fixa ett barn till. Kotten var väl över året när längtan efter ett syskon kom smygandes…
Med vårt första barn Erik tyckte vi första halvåret var URJOBBIGT, andra halvåret lite mindre jobbigt och efter ett år har vi i princip bara tyckt det var kul (såpass kul att det jobbiga glöms bort rätt snabbt). Så inför andra barnet var vi inställda på överlevnad och hade inte högre förhoppningar än så. Nu har det gått två månader och det är tusen gånger lättare än vad vi trott. Jag vågar t.o.m. säga att det ibland är lättare att ha två barn än ett! Och mycket beror på att vi vet att ALLT är övergående. Allt är faser, allt tar slut relativt fort. Med första barnet vet man inte det, inte egentligen. Inte förrän efteråt.
Jag säger: go for it! Du kommer inte ångra dig.
Nu har vi inga barn än, men vår plan är bara ett barn. Anledningarna är flera – dels att vi inte ville ha barn alls tidigare och hoppet från 0 till fler än 1 känns väldigt stort, dels att vi känner att vi vill vara både närvarande och tålmodiga föräldrar OCH ha tid för varandra. När jag tar examen från min utbildning kommer jag vara nyss fyllda 29 år och ha pluggat 8,5 år på universitetet. Det gör att jag inte är jättesugen på flera föräldraledigheter ovanpå det. Jag ser fram emot att börja jobba och längtar tills jag är färdigutbildad (även om det är väldigt roligt att studera också). Tidigare var jag orolig för att det skulle vara synd om ensambarn men läste för ett år sedan en forskningsrapport som visade att de enda sätt som ensambarn utmärker sig när de blir äldre är att de generellt har högre betyg (föräldrarna har tid att hjälpa till med läxor) och att de har lättare för att dela med sig (har inte behövt “vakta” på saker då det inte funnits konkurrens hemma). Det kändes upplyftande och lugnande tyckte jag!
Sen tänker jag att om man väljer att skaffa bara ett barn så får man kanske vara lite mer aktiv i att skapa plattformer för barnet att bygga trygga och långsiktiga relationer med andra barn.
OT: ska beställa några boxar med serier från amazon och undrar om du kan rekommendera Dollhouse? Jag har en crush på Eliza Dushku så din kritik av henne som skådis biter inte på mig haha. Är den värd pengarna?
Vi började kolla på Angel, första tre avsnitten typ men den är ju så seeg i starten. Och jag har ganska svårt för Cordelia, blir den bättre?
Ja gud, tid som par det glömde jag ta upp! Det saknar jag skitmycket.
Köp Dollhouse! Speciellt om du gillar Dushku. Angel blir bättre, speciellt när Wes kommer in i bilden.
Tack för supersnabbt svar! En fråga till: vad tycker du om Alias?
Jag tycker att det är rätt bra, faktiskt. Nu är det visserligen många år sedan jag såg det men det är bra när man köper premissen och låter det vara lite hollywoodmagi. Och blundar för att ALLA män kan luras med lite kvinnlig list och sexighet. *himlar med ögonen* Men jag tycker inte att det är buffyklass.
Väntar tvåan i början på mars och sonen kommer vara 3,5 då. Känner väl ungefär som du skriver om. Och jag tror många som precis fått tvåan kan känna lite sorg över att andra barnet aldrig kan få samma uppmärksamhet och fullständiga egentid med mamma som ettan fick som bebis, rädslan att inte räcka till liksom. Det är en naturlig reaktion som alla går igenom i det skedet i livet, tror det hjälper en att förbereda sig på vad som komma skall…
Sen är det ju vetenskapligt bevisat att ett barn inte är fysiskt och psykiskt redo för ett syskon förräns de är 3-4 år.
Känner några som fått barn tätt och de har fullständigt kaos hemma och några av dem är så utmattade så de har inte ens tid att prata i telefon när man ringer. Syskonrivalitet och annat blir sju resor värre när det första barnet kanske knappt är året när det får ett syskon så det är bara klokt att vänta…
Sen finns de dom som hävdar att är det för många år mellan syskonen så har de ingen glädje av varandra när de växer upp men va fan, det är sex år mellan mig och syrran och vi lekte jättemycket tillsammans som små, lika så jag och bror som det är 4 år mellan…
Jag tror att det finns både fördelar och nackdelar och att det, när det väl kommer till kritan, har mer med föräldrarna att göra än antalet år mellan syskonen. Sedan kanske det rent generellt är bäst med 3-4 år emellan, men på individnivå tror jag inte att det finns en sanning. Men jo, jag tror inte att _jag_ skulle vara en bra mamma och jag fick barn tätt.
Det är 4 år mellan mig och syster och 6 mellan mig och lillebror.
Vi umgås mycket, och de kommer även bra överens med min man. ^^ Det är 8 år mellan min pappa och hans storasyster och de umgås fortfarande jämt och pappa och hans svåger är typ bästisar. Så jag håller med dig där om att man visst har glädje av varandra.
Jag tror man klarar sig fint utan syskon också. Men det är onekligen ett jäkla hets och hur ska man kunna låta bli att få dåligt samvete? Jag blir också tvåbarnsmamma i dagarna och just de här tankarna susar genom mitt huvud varje dag… Tillsammans med “fan vad taskig jag är som har fyra år mellan mina barn”. Tillsammans med “herregud, hur klarar sig folk som har närmre mellan sina barn?”. Pust!
Det är fyra år mellan mig och min syster. Vi är bästisar.
(hoppas det tröstar lite)
Syskon är något fint att ha, men barn är inget man ska skaffa av sådana anledningar. Har ni funderat på adoption som ett mellanalternativ? Då får ni fler kids men du slipper graviditet/förlossning.
Fast jag tycker att om man ska adoptera så ska man verkligen vilja ha ett (till) barn. Verkligen, verkligen.
Självklart ska man vilja det. Det är ju ett jättestort åtagande. Men det är ett alternativ, om man nu verkligen vill ha ett barn till men inte vill och orkar gå igenom en graviditet och förlossning till. Det beror ju helt på situationen.
Med tanke på att det är en rejäl process som dessutom kostar tror jag inte att det är ett enkelt alternativ för många. Det är nog en hel del som ska klaffa för att de ska få ett barn. Jag har tänkt en del på adoption tidigare men det är i sådana fall långt in i framtiden och något som noga ska övervägas.
Ja, det är en otroligt komplicerad process, och det finns enormt lustiga krav från vissa länder. Tex måste man vara aktivt kristna från något land. Och många land har BMI-krav på föräldrarna. Vi har grannar som knappt fick adoptera alls för att kvinnan var äldre än mannen! Så jag är helt med på att det inte är ett alternativ som passar alla. Jag har alltid känt att jag vill adoptera, men det är i så fall ett alternativ för framtiden.
Min sambo och hans bror har 5 år mellan sig (eller 4,5 om man ska vara precis) och det har funkat väldigt bra… när de var små. Nu har de inte så mycket gemensamt tyvärr.
Nej nu var jag stygg, men tyvärr var det så att den bästa tiden för mig i mitt barnhem var den när alla andra flugit boet.
Jag som har 8 syskon om jag ska räkna alla som kan räkna sig till mitt syskon (7 med minst en biologisk förälder gemensam, en med psykologiska föräldrar gemensamma) känner bara “ett barn, ett barn, ett barn!” eller kanske två men då med 4-5 år mellan dem.
Jag tror verkligen att man inte måste ha mer än ett barn och att man verkligen inte ska skaffa två för att “Barnet måste ju ha ett syyyyskon!!!” som många tjatar om. Vissa ensambarn kan man i efterhand säga hade tjänat på att ha syskon, t. ex. min svärmor som hade behövt lära sig att världen inte snurrar kring henne. Men å andra sidan finns det de som hade tjänat på att slippa syskonen. Jag t. ex.
Jag ät säker på att jag inte skulle vara lika engagerad andra gången, ett barn räcker för mina krafter. Jag skulle till exempel välja bort amning helt enkelt för att jag inte skulle orka flera åt igen. Jag skulle heller inte vara den som tog ut mina föräldradagar för jag orkar inte vara hemma mer utan jag vill jobba. Jag skulle helt enkelt inte orka vara den närvarande förälder som jag vill vara med ett till barn.
Jag känner lite tvärtom mot många andra här märker jag… Har kännt i prencip ända sen L föddes (15 mån nu) att jag vill göra det här igen, o snart. Både graviditet, förlossning o framförallt att bli mamma. O få va mammaledig igen, var bara hemma 7 mån den här gången. Jag hade ALDRIG trott jag skulle känna så, var övertygad att jag skulle hata att va fl o klättra på väggarna…
Vi har tätt mellan barnen, och jag känner bara hur mycket mer jag lär mig dag för dag när jag får vara mamma till båda mina älskade barn. Och längtar redan efter fler när lillam nu är 8 mån (storebror 28 mån)
Trodde jag verkligen inte innan…
Precis sådär känner jag faktiskt! Vänta några år kanske. Fast min lillebror och jag (två års skillnad) hade så sjuuukt kul ihop när vi var små… Men nä. Det får nog bli några år emellan i alla fall.
Med tanke på hur himla olika vi alla är (och ens barn) så förstår jag att du fått så många olika svar här. Det viktigaste är ju att var och en känner och ser till sig själv, det är så tråkigt när folk ska pracka på andra sina känslor om det här med syskon eller ej, antal år emellan, eller barn övht. För det gör ju många! “Han måste ju få en lillasyster…”
Jag är gravid i 28:e veckan nu med andra barnet. Min son kommer vara 1 år och ca 8 månader när han blir storebror. En del av mig känner igen dina tankar, en del av mig tänker annorlunda. Jag hade mycket foglossning under 1:a graviditeten och en grymt utdragen förlossning och kände mig smått traumatiserad efteråt. Aldrig mer!
Men redan efter ca 3 månader började jag längta efter att få barn igen. Jättekonstigt! Jag var egentligen totalt nöjd eftersom jag aldrig kan begära nåt mer av livet än sonen, han är Allt. Men någon konstig längtan att få uppleva det där igen gnagde i mig. Samtidigt som jag absolut inte ville dela min tid med honom med ett till barn.
När sonen var 1 blev jag gravid, planerat. Min sambo ville redan ett par månader tidigare. Jag var inte alls beredd på alla jobbiga känslor som jag kände under de första månaderna som gravid igen. Jag mådde pyton, spydde, mådde illa dygnet runt, kände mig svimfärdig när jag var ute på promenad med sonen och massor utav tankar for igenom mig, VAD HAR JAG GJORT?! Mest dåligt samvete för sonen då. Stackars barn, sura, dumma mamma som inte orkar någonting. Usch det var tungt. Men när jag mådde bättre igen runt v 12 kändes allt bättre.
Sonen kommer inte att behöva börja dagis förrän han är minst 2 år eftersom vi får nya föräldradagar snart. Han är 17 månader nu och gud vad han inte känns redo för dagis, men annars hade vi varit tvungna. Det känns så otroligt skönt att få vara hemma länge med honom, en gåva.
Det känns också som en gåva att han får ett syskon tätt. Vi är helt inställda på att första året blir tufft, men sen! Jag tror absolut att de kommer få roligt tillsammans sen, ha kul när vi åker på semestrar t ex, kunna ha gemensamma intressen, ha glädje av varandra som jag och sambon haft utav våra syskon (också ganska täta). Dessutom passade det bäst för just oss med hänsyn till arbete/utbildning att skaffa en till tätt. Alternativet för oss hade varit att ha minst 5 år tills ett syskon och det ville ingen utav oss. Dessutom kan inte jag (30 år) ta för givet att jag skulle bli gravid om 5 år.
Jag tror att de tankar du skriver här dyker upp oavsett om man har 5 månader emellan eller 5 år. Man älskar sitt barn och vill ge denne det allra bästa och mesta man kan och det är ju bara så att under graviditet och ca första året med bebis är mamma inte så rolig för äldre syskonet. Jag får dåligt samvete ännu, till och från. Men andra dagar har vi så grymt mysigt ihop hemma och jag gläds så för den förlängda hemmatid vi får tillsammans. Om vi vill så skulle ju sonen kunna vara hemma tills han är 3! Dock tänker jag inte sticka under stol med att jag längtar tills bebisen är ute för min ork, mitt tålamod och mitt humör påverkas. Jag kan inte fullt ut vara den mamma jag vill vara åt min älskade, underbara lilla pojke
Dessutom är min allra bästa vän ensambarn och hon har alltid talat om sin saknad av syskon. Redan innan hon själv fick barn, hon avundas verkligen dem som växt upp med många syskon och hon vill så gärna ha flera barn själv. Givetvis påverkar sådant mig.
Summasumarum: För och nackdelar med allt!!!
Visst är det så! Jag tror inte att det finns några generella sanningar när det gäller den här frågan.
Grattis till liten i magen!