…och barnet bara trilskades som vanligt. Ögon som ramlar ihop? Check. Huvud som sömnigt gnuggas in i mammas bröst? Check! Allmän gnällighet? Check. Sova? Hell to the no! Upp och flaxa så fort man känner att ögonlocken börjar att bli tunga? Oooooh yeah.
Eftersom vi ska iväg och jag inte vill att han ska behöva vara trött när vi är på äventyr lade jag ned min själ i att hjälpa honom att sova. Vagga i famnen, amma, buffa rumpan när han låg på mitt bröst, klappa pannan, sjunga. Men han bara trilskades.
Så jag skrev “vill du ha en toad? bortskänkes!” till min syster, irriterad som jag var, där jag satt och vaggade barnet. Då reser han sig upp, och jag brölar lite inombords och tänker “vad nuuuuu då, du kopplade ju av för faaan”, och ger mig en puss på munnen. Sedan lägger han sig ned mot mitt bröst igen och slappnar av.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaw mitt hjärta smälter. Mitt hårda jävla ishjärta smälter. Efter det ammade jag och nu sover han som en liten gris. Fy fan vad hemsk jag är ibland.
Jag smälter ju bara av att läsa om det! och tanken på att få vara med om nåt sånt i framtiden blir man ju alldeles glad av!
(fast utan sömnproblemen då såklart
)
Åååhh jag vet!
Det har hänt mer än en gång att jag varit irriterad och stressad och trollet märkt av det och han har gjort samma.
Då vill man nästan bara börja gråta.
Sofia senaste blogginlägg..Lillasyster…
Jag fick en liknande påminnelse igår av min son, snart 9 månader. Han gör precis sådär, börjar kämpa emot som en galning så fort han börjar sjunka ner i sömn. Förr kom han i alla fall till ro om man låg bredvid och vilade/sov själv men det hjälper inte heller nu. Igår när krånglet började när han skulle vila på f.m så lät jag honom vara akrobat i sin säng medan jag satt vid datorn i rummet intill. Han smågnällde och for omkring därinne ett tag. När jag sen gick in möttes jag av en rufsig rödmosig liten kille som satt upp i sängen och tittade halvt förtvivlat på mig. Den synen sa allt om att han faktiskt inte kan rå för att hans kropp inte kan koppla av och jag skämdes ihjäl för de gånger jag blivit frustrerad över att det tar timmar innan han kommer till ro trots att hans ögon nästan går i kors av trötthet. Jag lade ner honom och då tog han min hand och medan han höll i den så somnade han. Jag började gråta. Glömmer inte den lektionen i första taget.
Läste på en blogg som kallar just det beteendet “cuteness superpower” eller något liknande. Typiskt för 1-2-åringar, och innebär att de utnyttjar sin otroliga gullighet för att avväpna föräldrarna precis när deras tålamod tar slut. Jag tycker det stämmer otroligt bra
En liten puss bara, eller ett gulligt leende, så glömmer man plötsligt vad man var så irriterad på.
På tal om sova, Björn har också en period nu när han inte vill sova. Häromdagen skrek han hela vägen till sovrummet “nej!!! inte hova!!!” men när vi lade oss och han fick bröstet somnade han efter typ 15 sekunder. Tycker inte om att behöva köra över honom, men ibland vet mamma faktiskt bäst.
Lisa senaste blogginlägg..Dålig timing
Där har naturen gjort en smart sak, helt klart.
Åh vad gulligt de kan de små liven;)
Anna senaste blogginlägg..Trött tröttare tröttast
Åh, vad jag känner igen mig! Kiddo är så trött, så trött, men vill inte sova, jag blir tröttare och tröttare, blir sur, gråter, känner mig helt uppgiven, och plötsligt får hon ro, tuttar och somnar. Ett riktigt hallelujaögonblick.
Fifi senaste blogginlägg..Här var det tips!