En spenslig skrutt med tomteluva låg bredvid mig i BB-sängen och behövde en massa saker fast jag inte riktigt var redo. Överväldigande är bara förnamnet. Jag kunde inte sova. Inte för en sekund. Trots att jag var så trött, så trött så vågade jag inte sova för tänk om något hände och jag skulle vakna upp och så fanns det ingen mer spenslig skrutt. Amningen hade inte kommit igång än, vilket jag förstått nu inte direkt var så konstigt eftersom det ofta tar några dagar innan mjölken rinner till, och jag var uppskrämd av personalen och övertygad om att Toadie skulle dö av svält. Och min man, som är den solidariska typen, ville inte sova om inte jag kunde sova så istället var vi uppe timma efter timma och blev bara mer och mer förstörda. När jag tänker på de två och en halv dagarna på BB mår jag fortfarande dåligt.
Andra natten kom en redig barnmorska, bäddade ned oss, fixade mysbelysning och beordade oss att sova och att vi i fortsättningen faktiskt fick sova i skift! För om en av oss kraschade och den andra var lika trött, vad skulle hända då? Men jag kunde ändå inte sova. Det gick inte. Sista morgonen fick jag panik och körde ut maken och bebisen, vilka satte sig ute i frukostrummet och såg på TV medan jag låg ensam i rummet och bara var. Jag kunde inte sova men jag lyckades i alla fall slappna av i en hel timma innan jag mådde dåligt och var tvungen att vara nära den där krabaten igen.
När vi äntligen kom hem kändes allting så mycket bättre men min övertygelse om att vi inte skulle få ha vår lilla skrutt så länge försvann aldrig. Jag var konstant nojig över att han skulle svälta ihjäl, vilket nu i efterhand kanske kan vara lite skrattretande, och kollade klockan varenda gång han ammade. Även nattetid. Och varje gång jag såg att vi bara hade sovit en timma sedan förra gången tänkte jag “Åh herregud, jag har bara sovit i en timma och så ska jag somna om nu också så säkert en kvart har ju försvunnit och det är ju inte ens egentligen en timma jag sover!” Självklart insåg jag att det bara var stressande att titta på klockan men även efter att det var rätt självklart att han inte skulle svälta ihjäl så fortsatte jag. Jag kunde inte låta bli. Och varje gång jag tittade på klockan vaknade jag till lite extra.
När vi efter 3-4 månader började att sova dagligen i sovrummet igen slutade jag att titta på klockan då vi inte har en klocka i sovrummet.
G u d o m l i g t.
Oj vad mycket skönare det blev att sova. Nej jag visste inte exak hur ofta han ammade, även om jag så klart kunde slå till med en gissning, och jag visste absolut inte vid vilka tider. Visst, jag lade fortfarande handen på hans lilla mage tusen gånger per natt – och tusen gånger innan jag somnade för den delen. Varje gång jag höll på att somna for min hand ut och kände efter andetag och så fördröjdes min insomning ytterligare. Men ju mindre jag stirrade på klockan desto mindre stressad blev jag och därmed sov jag också bättre.
Några gånger försökte jag hålla ordentlig koll på hur ofta han ammade, även på dagtid, och har vid två olika tillfällen laddat hem appar där jag ska trycka på displayen när något händer, som att han somnar eller vill amma. Men ett barn söker bröstet av så många olika anledningar och ofta är det inte så enkelt att Toadie äter från höger bröst i fem minuter och sedan från vänster bröst i fem minuter och sedan glatt leker vidare. Hur skulle jag mäta snuttande eller när han sitter och leker samtidigt och bustuttar och alla andra tillfällen då det inte är rena måltidsamningar – om det nu någonsin är det? Efter några timmar glömde jag alltid bort de där apparna och bra var väl det. För mig fyllde de ju egentligen ingen funktion utan fanns bara där som stressmoment.
Idag lägger jag fortfarande handen på Toadies lilla mage några gånger per natt. Det kommer nog ta några år innan det beteendet försvinner. Men jag har ingen koll på när eller hur ofta han äter. Visst kan jag gissa mig till nattamningarna men det är omöjligt att säga hur ofta det är på dagen. Jag frågade min man om han kunde gissa och han svarade: “Hur ofta gäspar du? Det händer ju bara.”
Ja det är så det är. Det händer bara. Ibland oftare, ibland mer sällan. Ibland bara två-tre tuttag, ibland snuttande i en evighet. Visst är jag trött på att mer eller mindre ha helammat i över ett år. Men jag vill inte ens tänka på hur slutkörd jag hade varit om jag hela tiden hade hållit koll på klockan.
En undran: Varför köpte ni inte andningslarm? Barn kan ju (tyvärr) glömma bort att andas, så det är ändå vettigt att ha koll på andningen.
Mama Bear senaste blogginlägg..Kärleken, den eviga
Vi hade inte en tanke på det, och oavsett om det var ovettigt eller inte spelar det ju ingen roll längre.
Å, denna klockstress, vad jag minns den från när D var bebis! Han var ju ett sånt där konstigt barn som ammade som normen säger (dvs varannan, var tredje timme) i början, men när han var några månader började han amma var och varannan timme hela nätterna, och jag skulle alltid kolla klockan – “jaha, 45 minuter sen sist.” “Å, den här gången har det gått nästan en och en halv timme!” “Inatt vaknade han åtta gånger och ville amma.”
Sedan tyckte jag att eftersom han (dvs jag) sov så dåligt så vore det kanske inte så dumt om han lärde sig somna om själv, utan amning. Så jag köpte Elizabeth Pantleys “Somna utan gråt”, och även om jag fortfarande gillar den sympatiska tonen i den boken så tror jag så här i efterhand att den bara gjorde saker värre, eftersom den också fixerar väldigt mycket på att man ska anteckna hur ofta barnet vaknar, hur hen somnar om osv, för att kunna jämföra några veckor senare och mäta sina framsteg. D började faktiskt sova längre pass och amma mindre på natten, men det är fullt möjligt att han hade gjort det av sig själv (att envetet först erbjuda honom napp innan tutte bidrog förstås också).
När S föddes så sket jag i allt vad klockor hette. Någon enstaka gång har jag kollat klockan bara för att få en vink om hur ofta hon vaknat jämfört med tidigare, men mest av nyfikenhet. Jag har aldrig låtit det stressa mig. Gud vad skönt det är (särskilt när hon varit i perioder som nu, när hon ska snutta lite, leka vidare, snutta tre tag, leka vidare, snutta fem tag igen…)!
Andrea senaste blogginlägg..Vårtrötthet
Jag kontrollerar dotter ibland – hon fyller fem om några veckor
Att kolla klockan är i sanning ett stressmoment, med sonen så ville jag undvika att ständigt ha koll på när han ammar, men likt frbenat så kollade jag på klockan, och så blev jag stressad över att jag bara fått sova si eller så många minuter. Men när vi fick liggamningen att fungera bra så har jag inte längre koll på hur ofta eller när han vaknar till och snuttar lite.
PersonligaMamman senaste blogginlägg..Att vara för något betyder inte att man är emot något annat
Jag sov typ två timmar per natt vides tre första månader. Och hur vet jag att det bara var två timmar? Jo för jag kollade klockan hela tiden! Förbannade ur att göra en stressad då! Hade till råga på allt en apkass säng som vide sjönk ner med ansiktet i och därför kunde vi inte samsova utan han sov i vagn några meter bort. Så varje timme var jag tvungen att hämta honom, bulla upp med kuddar, amma, vänta tills han somnat hårt nog för att sedan lägga tillbaka honom! Såg ut (och har fort
Såg ut som jag fått blåtiror (och är fortfarande mörk som tusan under ögonen). Nu har vi köpt en bra säng, jag slutat titta på klockan på natten och gör det nu bara på morgonen för att få en hum om hur mkt vi sovit.
Men shit vad jobbigt! :O
Vi har ingen klocka varken i sovrummet eller i vardagsrummet och dessutom ser jag inte ett skit utan mina glasögon, så det var kanske lika bra det då
Nej konstigt nog har jag aldrig känt någon panik när det gäller skruttans sömn och mat – jag trodde nog jag skulle bli en sån hönsig förälder men hittills har jag tagit det rätt lugnt och räknat med att hon vill äta när hon är hungrig och varför skulle hon dö i sömnen? Det kan ju lika gärna hända mig och sambon i så fall. Kanske har jag en fatalistisk livssyn (det som sker, det sker), men jag slipper iaf stressa över saker jag har små chanser att påverka
Vi har bara microklockan och mobilerna. Så när jag sov i vardagsrummet kollade jag klockan på TV:n, vilket ju dessutom krävde lite mer ansträngning än att bara kasta ett öga på väggen. Ibland är jag allt bra dum.
Skönt! Mina farhågor var inte logiska. Min man pratade med mig om det rätt ofta. Vi gjorde allting “rätt” så varför inte koppla av? Men jag fungerar inte alltid så. Jag fck för mig att om jag bara vände ryggen mot T när vi sov så skulle han sluta andas, typ. Tror det är för att jag alltid förväntar mig att allt ska vara mitt fel.
Rädslor är ju inte logiska. Jag antar att det enda man kan göra är att acceptera dem, eller om de blir för jobbiga eller styr ens liv för mycket, försöka jobba med dem så de blir hanterbara. Babysteps, gör lite småjobbiga saker en åt gången och förundras över att inget händer, världen går inte under och babyn lever fortfarande
Bra inlägg! Sömn är en av mina hjärtefrågor. Om jag bara fick ge ett enda råd till nån som fick barn så är det: “Släng klockan”! (det gäller ju för både sömn och amning). Superbra att du skriver om det i bloggen!
För mig vände det tack vare ett inlägg på Amningshjälpensblogg som diskuterade huruvida ammmande behövder mindre sömn eller inte.Oavsett hur det faktiskt ligger till så var det en aha-upplevelse för mig att det kanske fanns en möjlighet att klara sig på färre timmar sömn! Hade aldrig tänkt tanken liksom… I kommentarerna kommer olika erfarenheter fram, både att de behövde mindre sömn men oxå inte, men framför allt fastnade jag för Marits citat: “Amningshormonerna hjälper dig att somna om och sova effektivt när du väl sover. Kvinnor kan uppleva att de klarar att bli väckta bättre om de ammar (och samsover), En del klarar sig också på mycket mindre sömn under amningsperioden, men långt ifrån alla. Lyssna på din kropp. Känn efter hur du mår när du är utvilad och lär dig känna igen tecken på att du börjar få sömnbrist och prioritera sömn. ”
Jag slängde klockan och började lyssna på min kropp, och ja, jag är trött, men jag får sova tillräckligt, och framför allt, jag oroar mig inte!
Tänk vad bra med internet och bloggar!
Här är inlägget förresten:
http://amningsbloggen.blogspot.com/2009/10/behover-ammande-sova-mindre.html
Tack!
Ja det där hormonerna … Jag saknar dem. Hade dem första tiden och jag somnade aldrig så gott som när han ammade. Men det är många månader sedan jag kände av det nu. Nuförtiden kan jag inte somna om han snuttar (däremot kan jag somna om). hur har det fungerat för dig?
Hm…I början kände jag av hormonerna, blev väldigt sömnig även dagtid när jag ammade. Vet inte när den effekten försvann… har inte tänkt på det för nätterna har fortsatt varit bra, somnar om snabbt och sover bra mellan amningarna. Men som du, så somnar jag nog inte när han ammar. Vet faktiskt inte, så lite analyserar jag nätterna nu! =)
Min teori är att det är en “god cirkel”, jag oroar mig aldrig för att få för lite sömn och ligger inte och tänker på det. Så trots att jag kanske inte har draghjälp av hormonerna så har jag hjälp av min (numera) lugna inställning.
Inför min jobbstart förra veckan har jag återigen hittat stöd på internet i berättelser från mammor som vittnar om att det går att fortsätta amma på natten fast man jobbar. Hittills går det bra! Hade jag inte läst dessa berättelser hade min inställning varit att “att sluta amma på natten” var en förutsättning för att börja jobba. (Vilket det kan vara för vissa men inte alla) Återigen: Hurra för internet!
Åh vad skönt! Ja internet är verkligen fantastiskt.
Amen to that sister!
Pingback: Dagens länktips, fri amning « Sagogrynet
Ja, hu, de där apparna, vad stressad jag blev av dem!
Och det är ju helt omöjligt att hålla koll på hur stor del av amningstiden som är effektiv amning. I början blev jag stressad av att Elly ammade så länge, för jag var så oförberedd på det och en sköterska på BB sa att jag inte skulle låta henne ligga och halvsova vid bröstet, att hon kunde vänja sig vid det. Sedan förstod jag ju att Elly sov, åt och gosade vid bröstet den där första tiden, att det var där hon kände sig som tryggast.
Fifi senaste blogginlägg..En vårpeppig måndag
Dom första veckorna sov lillen nästan hela tiden. 6-7 timmar utan problem, det var jätte jobbigt. Smög in på tå för att se om han fortfarande andades och skrämde upp mig när jag googleade amning och det stod att bebisar ska äta var fjärde timme minst och gav man för mycket mat kunde dom få ont i magen av det. Jag kände mig alldeles förvirrad.
På BVC förklarade sköterskan att vad det än var ledsen, trötthet,hungrig eller blöt blöja så ville barnet till bröstet för hela hens värld kretsar runt bröstet. Då släppte allt och jag började lyssna på bebisen istället för andras råd. 4,5 månad senare har jag världens tjockaste bebis som sällan är ledsen och är han det så löser bröstet det mesta.
Härligt!
Känner igen mig i en av kommentarerna ovan. Läste också om det här att kroppen tar vara på sömnen bättre & en sover mer effektivt när en ammar. Sen jag läste det har jag sovit mycket bättre. Första veckan med Anya sov jag ingenting alls, av olika anledningar, men sen jag började få sova igen gick jag ju ändå upp två-tre ggr på natten & ammade. När Anya var ca två tre månader började vi samsova, & sen dess sover jag sjukt bra. Klart jag är trött på morgonen osv, men att slippa gå upp på natten & väcka kroppen – det är det bästa jag gjort. I början höll jag också koll på hur ofta Anya ammade, hade ju också hört att bebisar ska äta var tredje timme, men jag fattade ganska snabbt att Anya ammar när hon vill, oavsett vad klockan är. Dock kollar jag klockan nästan varje natt när Anya vaknar & vill amma, varför vet jag inte, vill väl hålla koll ändå, men det stressar mig inte längre i alla fall.
båda mina barn har börjat sova enormt gott vid sisådär 8 v ålder och sonen, som kunde sova 10-12 timmar, avstannade i vikt. Min dotra föddes för tidigt och henne fick vi väcka var tredje timme för amning, annars sov hon bara. När vi fick klartecken att sluta väcka planade också hon i viktutvecklingen… så vi har återgått till att väcka henne, ffa på natten. Jag önskar att jag vågade lita på att hon kunde reglera det själv, men det gör jag inte än. Kommer nog att hålla koll på hur sällan hon äter om natten tills hon når åldern då de inte ska behöva äta nattetid.