Ibland hör jag kritik mot attachment parenting; att det ska vara någon form av curlingföräldraskap där föräldrarna är konflikträdda slavar. Jag tror att de människorna har svårt att särskilja behov och vilja.  Även om jag alltid försöker göra mitt bästa för att fylla Toadies behov så gör jag inte alltid som han vill. I dagsläget har jag till exempel tröttnat rejält på vissa av hans favoritböcker så när han kommer för femte gången på en förmiddag så säger jag “Jag vill inte läsa den här boken igen”. Då gnäller Toadie. För han vill att vi läser boken, men han har inte ett behov av det. Däremot kanske han har ett behov av umgänge och då gör vi helt enkelt något annat. Bara för att jag uppmärksammar hans önskan behöver jag inte följa hans minsta vink.

Mitt mål är inte att ha ett helt gnällfritt barn. Jag gnäller själv när jag tycker att saker och ting är träliga; jag får utbrott ibland när det är tufft. Varför skulle min ettåring vara annorlunda? Så många känslor i en liten kropp utan orden att uttrycka sin frustration med. Jag hade ärligt talat blivit bekymrad om han bara visade positiva känslor. Han måste få utlopp för alla typer av känslor men visst tycker jag att det är svårt ibland. Oftast är hans utbrott mest frustrerade gnissel som pågår några sekunder men om han är övertrött kan han bli tokig och spänna hela kroppen och bara bröla när han inte är nöjd med något. Ibland händer det i situationer där det måste avbrytas, som när vi var på sjukhuset och han behövde behandling, eller där jag känner mig osäker och obekväm och inte vet hur jag ska hantera det (än). Då tar jag till något bra knep, som att spela hans favoritlåt eller liknande vilket är en fantastisk avledningsmanöver. (Det är dock inget jag är nöjd med alla gånger men jag jobbar på att hantera det bättre).

Och ibland när han är arg kan han slå mig men då stoppar jag hans slag och säger att när han är arg får han vråla bäst han vill men han slår inte mig! För jag får ont och blir ledsen. Fortsätter han säger jag bara att om han slåss vill jag inte leka med honom/vill jag inte ha honom i famnen/vad-det-nu-är och då ställer jag ifrån mig honom. Mitt jobb är att visa honom hur man är som medmänniska och våld är inte acceptabelt. Även om han inte har impulskontrollen än för att stoppa sitt slag tror jag att det är bäst att redan nu visa att det inte är okay att slåss och det gör jag bäst genom att visa mina känslor och gränser, inte genom att straffa eller skälla.

Det är helt i sin ordning att han blir irriterad när han fastnar med foten i byxan och inte kan komma loss eller inte kan få upp en spännande bit papper från golvet. Men vissa saker är så lätta att göra lite mindre friktionsfyllda. Så för att minimera konflikttillfällen försöker jag vara tydlig och öppen med honom. Det är inte så att jag kommenterar minsta lilla sak men när det gäller saker jag vet att han inte är stormförtjust i eller om han är upptagen förbereder jag honom innan. Jag kan själv bli irriterad om jag är mitt inne i något och maken kommer och tycker att jag ska gå ut med soporna NU NU NU. Jag vill ju virka klart mitt varv först/skriva klart meningen/läsa klart stycket/se klart den intensiva scenen. Så jag säger “Nu går vi och kissar, sedan tar jag på dig en ny blöja, klär på oss och så går vi ut” innan jag plockar upp honom. Jag tänker att det känns tryggt för honom att veta vad som ska hända. Det ger honom ju en kontext. Han gillar inte att bli påklädd men han gillar att gå ut. Jag har till exempel märkt att om han förstår att vi ska ut accepterar han mössan. Om han förstår att jag bara vill se så att mössan jag precis virkat har rätt storlek så sliter han av den direkt.

Jag hoppas att det här kan hjälpa honom att känna att det är bra att ha en stark vilja men att han inte alltid kan få som han vill. Och jag hoppas att det här kan hjälpa honom att känna att han har rätt till sina känslor men att han inte kan använda dem som en ursäkt för att få bete sig illa.