När jag växte upp satt det ett städschema på kylskåpet och det var inget jag tyckte om. Istället surade jag och var avundsjuk på alla kompisar som aldrig behövde göra något hemma. Då tänkte jag inte på att vi bodde stort, hade en enorm trädgård och var sju i familjen och att det krävs lite större ansträngning av alla för att hålla skeppet flytande. Det går inte att jämföra med en tvåbarnsfamilj i en liten bostad. Jag tyckte bara synd om mig själv och behövde alltid gå på toaletten av någon mystisk anledning (har för mig att syrran hade samma taktik).
Nu tycker jag inte att någon av de sakerna är att föredra. Jag vill varken curla och riskera att ha en unge som flyger ur boet utan att kunna koka upp makaronvatten ens eller ha schema eller belöningssystem. Toaden är nästan alltid med oss när vi plockar hemma (även om han inte alltid hjälper till utan väljer att sitta bredvid och leka). Undantagen är när vi skruvar ihop möbler, dammsuger (han är fortfarande lite rädd) eller gör något annat som känns olämpligt än så länge. Jag tycker att det är bra att visa honom att hemmet är alla familjemedlemmars ansvar och något man tar hand om för att trivas och må bra – inte för att vara duktig eller bli belönad. Alla, oavsett storlek, kan dra sitt strå till stacken.
Hur gör ni hemma och hur hade ni det under uppväxten?
Jag tror på din taktik. Att tidigt lägga vikt vid delaktighet och (så småningom) ansvar, fast på ett positivt och socialt sätt liksom. Själv blev jag alltid upprörd då mamma sa “kan du komma och hjälpa mig med…” när det egentligen betydde “gör det här så att jag kan gå och göra någonting annat”. Jag förstår ju att hon hade fler saker som behövde göras, men jag hade uppskattat om vi gjort en del av de där sakerna tillsammans istället för var för sig. Jag tror att de flesta hushållssysslor blir roligare när de kombineras med samvaro.
Amanda senaste blogginlägg..Inte världens bästa måndag
Min mamma är nästan sjukligt pedant, eller bara grymt effektiv när hon städar, hon tycker även att det är kul att städa! jag kan inte komma ihåg att vi har hjälpt till så mycket hemma, hon har haft en period då hon körde den klassiska “hemmafruvägran” men som jag minns det så varade den inte särskilt länge..
Däremot så fick jag laga min egen mat vid 14års ålder då jag bestämde mig för att bli vegetarian
Intressant inlägg! Jag försöker att inte hjälpa sonen med nånting som han inte klarar av själv. Ex påklädning så får han ha i armarna själv, dra av från huvudet själv osv. Inte mata osv. När jag lagar mat får han sitta med och pilla med lite mat eller ett dl-mått eller dra ut alla köksgrejer på golvet. Vi borstar tänder tillsammans, plockar undan leksaker tillsammans, han älskar dammsugaren och följer med när jag dammsuger. Detta så han lär sig hur allt fungerar.
Jag behövde inte göra något hemma men städade alltid mitt rum och hjälpte till ändå och min storebror gjorde inget och förväntades inte klara av något heller. När han flyttade hemifrån åkte mina föräldrar dit och städade och storhandlade. Jag fick ingen hjälp eftersom jag kunde själv. Min man är likadan, han är så curlad så det är helt sjukt. När vi hälsar på där så behöver man inte göra nånting. Inte ens sin egen frukost. Detta verkar vanligt?
Tjejer förväntas kunna+får inte hjälp= lär sig.
Killar förväntas inte kunna+ får hjälp=lär sig inte.
Min son ska banne mig ha förmågan att ta ansvar för hem och hushåll när han flyttar hemifrån!
Jo det är nog vanligt. Av de jag känner som curlats ordentligt har majoriteten varit män. Men ja, det är ju inte så konstigt med tanke på alla föräldrar som blir helt förfarade när deras små söner pysslar med kvinnogöra. /himlar med ögonen.
Har inga egna barn, men kan dela med mig av mina egna barndomsupplevelser. Jag vxte upp på en gård med föräldrar som jobbade hemma på gården. Det fanns alltid mycket att göra, och det var självklart att vi hjälpte till – både med hushållsrelaterade saker som att plocka i och ur diskmaskinen, hänga tvätt, laga enklare mat (steka plättar, värma rester från dagens lunch, koka gröt), dammsuga och sånt. Dessutom förväntades vi hjälpa till med saker utomhus – hålla i mjölkhinkar åt kalvar utomhus om somrarna, rada in ved under tak, vakta nyutsläppta kor som var ovana med utetillvaron, hjälpa till vid höbärgningen o.s.v.
Jag tror att jag var med mina föräldrar mycket i deras sysslor som barn, minns att jag hade egna odlingar i både mammas och farmors trädgårdsland, att jag satt med pappa i traktorn och att jag bakade med mamma. Gick ju inte på dagis, utan var med mina föräldrar eller min farmor, plus två eftermiddagar i veckan i dagklubb.
Jag hade få kompisar i samma situation. Bodde i en by på landet men de festas föräldrar jobbade inne i stan och deras situation såg annorlunda ut. Tror det var bara en tjej på klassen med fyra syskon som hjälpte till hemma lika mycket som jag. Ibland var jag arg på mina föräldrar för att jag måste hjälpa till mer hemma än mina kompisar, men oftast var det något man bara levde med. Det var lite av en samhörighetsgrej – inte så att vi hela tiden gjorde saker tillsammans som en familj, men sådär att man på nåt plan var medveten om att min insats är viktig. Att man inte bara kan låta bli att göra det här, för då måste någon annan, och någon annan har redan mycket att göra.
Och en positiv bieffekt av det hela är att jag var hyfsat självgående när jag flyttade hemifrån. Jag var inte bra på att aga mat, men fattade hur jag skulle bli bättre. Jag behövde inte lära mig basic saker i hushållet, för jag visste redan hur jag gjorde.
Det låter jättemysigt (även om jag förstår att det inte var det alla dagar) och jag förstår vad du menar med samhörigheten. Jag hatade att hjälpa till med hushållssysslorna men det var kul med trädgårdsarbetet för då var vi alla ute och fixade.
Det fanns ingenting jag verkligen H A T A D E så mycket som när mamma tvingade mig att städa. Och det var alltid i stil med “NU MÅSTE DU STÄDA HELA HUSET” och man ba’ jahaaa, hur gör man då? Det slutade med att jag tvärvägrade i stället och fick en utskällning av mamma för att jag var en sån hemsk människa.
Ahh, good times
Kommer från en sjubarnsfamilj som aldrig hade gått runt om inte alla gjorde sin del. Det fanns inget schema utan var en ren självklarhet. Däremot fick man informellt sina specialuppgifter utifrån ålder och förmåga. Jag lagade t.ex. i princip aldrig mat, för det gjorde min bror, medan jag som hade det lätt i skolan hjälpte de andra med läxor. När jag var gammal nog att kapa och klyva ved fick de som var närmast mig i ålder i uppgift att hålla undan de minsta från maskinerna. Sådär rullade det på. Ibland tyckte jag att jag hade mer lockande saker att göra, men ofta var det också trevligt att samarbeta som familj. Vi är även idag, när alla utom en är utflugna, ett otroligt väloljat maskineri när vi ska få saker gjorda tillsammans.
Elin senaste blogginlägg..På heder och samverkan
Intressanta tankar! Och viktiga!
Jag kommer från en stor familj och jag tror att mina föräldrar dels BEHÖVDE vår hjälp, men även att de ville att vi skulle lära oss att arbeta praktiskt. Under hela tonåren hade jag en matlagningsdag (jag fick laga vad jag ville, så oftast blev det spagetti m köttfärsås) och på fredagar hjälptes vi alla åt att städa hela det stora huset. Mitt “område” var hallen, tvättstugan och toan. Dessutom skulle det egna rummet då städas. Utöver det hämtade jag lillesyster på dagis en ggr i veckan. Och hjälpte till med lite annat då och då. Nu när jag raddar upp det så här så inser jag att det kanske var ganska mkt. MEN jag har egentligen aldrig reflekterat över det, det var så självklart (även om det inte alltid var roligt. I varjefall inte städningen!). Jag förstår mina föräldrar och tycker inte att de gjorde fel. När jag flyttade hemifrån så kunde jag laga mat, tvätta, städa etc. TACKSAMHET! Samtidigt visste jag (och vet) att de alltid finns nära till hans om jag behöver dem! De har ALDRIG krävt att jag ska vara självständig från dem, men de vill att vi hjälps åt!
Jag tror att jag tänker lite likadant som mina föräldrar. Mina barn är ganska små (ett respektive två år) och det viktigaste jag vill att de ska veta är att de alltid kan vända sig till oss föräldrar om de vill ha hjälp/råd eller sällskap! Trygghet är definitivt viktigare än ansvar och självständighet!
Men jag önskar även att de lär sig att vi “hjälps åt”, även när det är lite tråkigt. Jag tror att de tids nog kommer att få sina “områden” och sina “ansvar”. De är som sagt små nu, men de hjälper oss redan med att sköja disken (vi står brevid och diskar) – vilket de älskar! (Skulle absolut inte tvinga dem till detta!! Kanske om fem år dock…) De är OFTA med oss när vi grejar (de ÄLSKAR att damsuga tillsammans med oss. Att sopa. Att flytta stolar etc. Att plocka in matvaror som vi handlat. Att putsa fönster och en massa annat.) Men dessa grejer är bara om de VILL! Så klart! Det blir ett socialt umgänge, som du skriver.
Däremot vill vi att de hjälper till att städa upp i deras rum på kvällarna. Vi gör det tillsammans. De gånger de själva inte vill vara med, så säger vi att “det ska göras innan vällingen kommer” – så det är väl ett sorts belöningssystem gissar jag. Tror inte det är fel, även om jag inte reflektert så mkt över det.