När jag var med barn var jag så rädd och ju närmare vi kom bf desto räddare blev jag. Visst hade jag stunder då jag tänkte att det nog skulle gå bra; Alla Andra klarar det ju. Men så började jag tänka på hur det skulle vara rent praktiskt och fick panik. Även om jag alltid haft barn omkring mig har jag aldrig varit engagerad och har inte haft en aning om hur man tar hand om ett barn. Istället var jag typen som sjönk in i bakgrunden när det erbjöds att hålla nykläckt bebis och om jag väl fick en i famnen satt jag stel som en pinne varpå barnet givetvis började gråta.
För och främst var jag ju övertygad om att jag vid något tillfälle skulle tappa bebisen och kunde inte sluta se framför mig ett litet huvud landa på stengolv (och vi har inte ens stengolv). Men det var en obefogad rädsla för det har gått rätt bra ändå. Visst, den första tiden var jag så valhänt och bar honom därför tätt, tätt, tätt och helst satt jag bara ned med honom i famnen. Jag vågade inte bada honom själv (eller knappt ens med sällskap), kunde inte blaska av rumpan i handfatet som jag vet att många gör och kunde absolut inte knyta sjal eller mei tai utan hjälp. Fast nu är jag ju rätt bra på att bära ungen.
Jag läste om föräldrar som hörde skillnad på sitt barns olika typer av gråt. Men jag tänkte att jag nog skulle vara en sådan som inte hörde skillnad alls. Så jag satt där och målade upp scenarion där jag bara stod frusen och inte fattade när bebisen var hungrig eller när bebisen hade kissat eller vad tusan som helst. När Toadie väl kom sedan så visade det sig att det inte spelade någon som helst roll. Nej, jag lärde mig aldrig urskilja gråten. Visst grät han i början innan mjölken började rinna på ordentligt men sedan parkerades han vid mjölkbaren och där ligger han än, hähä. Och utöver det har gråten aldrig varit något vanligt förekommande utan mest hänt när han har varit rädd för att man nyst eller för att han har haft ont. När han var ett par månader eller så såg jag ett filmklipp om en kvinna som förstod sig på bebisgråt och hon menade att hungergråt låter nee-nee-nee och då kom jag på att han faktiskt grät nej-nej-nej ibland i början och då kände jag mig lite dum. Men ja, han har ju alltid varit i famnen och så länge han är där är han nöjd så vi har inte direkt behövt lära oss gråten.
En stor rädsla som legat och ruvat hela tiden men som jag inte fattade att jag bar på förrän han var flera månader gammal var att jag var övertygad om att han inte skulle tycka om mig. Jag tänkte att bebisen skulle tycka om min man och att jag skulle hamna utanför. Jag tror att det är för att jag har en komplicerad relation till min egen mamma. Så när han började visa mer tydliga tecken på att han tyckte om mig kändes det både fantastiskt och konstigt och rörde upp massor med känslor och tankar.
Slutligen var jag – och min man tydligen – rädd för att jag skulle få en förlossningsdepression då jag inte är en särskilt munter person i grunden och jag dessutom oroade mig (och flera gånger ångrade mig) under graviditeten. Jag tänkte att jag skulle bli en sådan som slängde ungen i sopnedkastet eller något. Och visst, jag var aldrig översvallande lycklig i början men någon depression fick jag inte tack och lov.
Det har gått över förväntan, det här med föräldraskapet, måste jag säga. ^^ Vad oroade ni er över?
Jag var allra mest orolig för att Lyra skulle få för lite mat. Innan hon föddes undrade jag så hur jag skulle veta när hon var hungrig, tänk om jag gav mat för sällan, tänk om hon svalt ihjäl. Rädd att missa de signalerna helt enkelt. När hon väl var född var det ju ingen tvekan om saken när hon ville äta, så då släppte det
Eftersom vi förlorade vårt första barn så handlade mina rädslor mest om att jag var rädd att barnet skulle dö eller vara sjukt. När hon väl föddes så handlade det mest om att jag varit rädd för att hon ska må dåligt, jag har svårt för när hon gråter, och får känslan att jag skadar henne för livet om hon blir ledsen.. Och att hon ska ta avstånd från mig, och tycka illa om mig.
Vad sorgligt.
Jag har också haft svårt för gråten och ibland nästan känt att han absolut inte får gråta. Kanske för att han inte grät så ofta? Men det är inte farligt att gråta, bara att gråta ensam. Nu kan jag se mer avslappnat på det och visar bara att jag finns där för honom.
Min största rädsla öht är att någon ska utsätta mina barn för övergrepp då en nära äldre släkting förgrep sig på mig när jag var yngre. Nu har jag två söner och tänker mycket på det men jag kan ju bara föreställa mig hur det hade varit om jag fått en dotter. Min största rädsla annars är att mina barn inte känner sig sedda, bekräftade och trygga då min uppväxt inte var trygg. Jag har ett stort bekräftelsebehov och låg självkänsla och önskar att mina barn får allt det son jag aldrig fick.
Sofie senaste blogginlägg..Sommarcruising
Angående övergreppet så mår jag bra, det är mest annat som gjort mig otrygg och fått mig att känna mig oduglig.
Efter att du flera ggr skrivit om Ditt kompetenta barn så läste jag den och det förändrade mycket. Dels min egna syn på föräldraskapet men också på hur min egen uppväxt format mig. Därför är jag väldigt noggrann i hur jag bemöter mina barn och andras för den delen. Instämmer i allt du skriver om duktighetsen och det här med hur mycket vikt det hela tiden längs på barns utseende. Jag vill ger mina barn
Sofie senaste blogginlägg..Vårbilder
Jag vill göra mina barn till starka och trygga människor som ser sina medmänniskor och värdesätter inte kvaliteter och inte bryr sig om pengar eller status utan sånt som faktiskt har betydelse för oss.
Sofie senaste blogginlägg..Vårbilder
Vad skönt att du mår bra ang. det.
Visst är den bra? Borde läsa om den, har inte läst sedan jag var med barn och skulle nog behöva friska upp minnet lite.
Att jag inte skulle tycka om henne. Jag är inte speciellt barnkär och vågade inte riktigt tro på det där om “egnas barn och andras ungar”. Sen var jag också rädd för att inte våga stå på mig om hur jag tycker att en pyttebebis ska (och inte ska) behandlas. Sist var jag nog orolig för att inte kunna amma, då jag verkligen inte vill ge ersättning.
Till all lycka har jag hittills varit en mycket mera cool mamma än jag någonsin vågat tro – jag har inte suttit vaken hela nätterna för att se så hon andas, jag sa bara “ojdå” när hon ramlade ur sängen med huvudet före 8 mån gammal, jag har inga problem att säga ifrån till folk som gör fel och jag struntar i att hon äter dåligt (hon äter väl när hon blir hungrig och jag ammar ju), kröp sent och “fel” enligt BVC (de flesta vuxna har ju lyckats lära sig att röra sig någorlunda korrekt) och alla andra konstigheter som mammor “ska” oroa sig för.
Jag såg på en dokumentär att just krypstil kan vara väldigt individuell. Vissa hasar sig fram på rumpan med hjälp av händerna, andra kryper “klassisk”, och många fler varianter. Kontentan var att allt är normalt, samt att de betonade att det skiljer sig från exempelvis gång, som alla gör likt.
Vissa barn hoppar dessutom över krypandet helt, så det är inget man “måste” gå igenom eller på “rätt” sätt för att det ska bli människa av en
Så att din BVC sa att hon kröp “fel” tyder på okunskap.
För att vara ärlig sa de väl inte att det var “fel” bara att det är önskvärt att de kryper ordentligt innan de lär sig att gå (för sen är det svårt att få dem att öva krypandet mera och det har ju något med hjärnans utveckling att göra). Vår lilla lärde sig krypa först vid 10½ mån och det är väl relativt sent (men inte onormalt) och sen föredrar hon att använda höger ben och fot framför den vänsta. I och med att hon har överrörliga leder så ville de att vi skulle försöka träna med vänster fot, men medgav att det kanske är svårt att få till
Ett litet förtydligande bara. Jag oroar mig inte speciellt mycket, tycker det är rätt skönt att hon tar det lugnt och fint!
Åh vad skönt! Hade också de där funderingarna under grav.
Jag oroade mig knappt för något alls under graviditeten förutom under typ ett dygn i slutet av vecka 37 när min mage inte växt nåt o jag dessutom hade gått ner ett kg vilket gjorde att jag totalt gått upp 7 kg. Då blev jag superrädd att nåt var fel, att hon inte fick näring o växte dåligt. Det hjälpte inte heller att typ alla jag träffade kommenterade hur liten min mage var:-S. Men då fick vi göra tillväxt-ul, allt var bra o sen kom hon en vecka senare, hur frisk o perfekt som helst:)
8 veckor innan Eddie föddes fick makens syster en dotter, och förlossningen gick helt åt helvete. Dels hade något hänt sista veckorna, men hon fastnade dessutom med navelsträngen snävt runt halsen (förmodligen orkade hon inte jobba pga proppar i moderkakan…). Hon fick katastrofala hjärnskador, och det gick så långt att livsuppehållande åtgärder avslutades. Hon fortsatte dock andas själv.
Det var helt fruktansvärt. Familjen är 40 mil bort, alla var i upplösningstillstånd, vi fick veta att de alla skulle ta farväl- och här uppe satt jag höggravid.
När saker började gå på tok under vår förlossning var vi båda halvt hysteriska, och jag tror mycket av min posttraumatiska stress berodde på det (och bemötandet av personalen…).
Daeminimon senaste blogginlägg..När olyckan är framme.
Nej men fy vad hemskt.
Hur mår alla idag?
Hon lever. Hon har lett en eller två gånger. Kan inte vända sig, sitta eller röra sig mer än att vifta med armar och ben. Hon är gravt cp-skadad, har epilepsi, och är synskadad. Hon har mikrocefali. Matas genom sond på magen. Har ett underutvecklat svalg, så varje andetag kräver ansträngning. Ligger på sjukhus minst en gång i månaden, oftast med infektioner i lungor och luftvägar. De lever i en mardröm som inte går att vakna ifrån.
(Jag har hämtat mig ganska bra psykist nu. Har fortfarande en del fysiska problem efter graviditet och förlossning… Känns dock som om jag inte riktigt “får” tänka på mig själv i samband med henne…)
Daeminimon senaste blogginlägg..När olyckan är framme.
Jag kan inte ens föreställa mig!
Nej det förstår jag.
Under grav var jag rädd för att jag skulle ångra mig och inte kunna knyta an till henne. När hon väl kom var det absolut det sista problemet. Jag fick verkligen den där PANGBOMKÄRLEK på en gång.
På BB oroade jag mig för att hon var “för liten” enligt personalen. Att hon satt som en smäck på bröstet och ammade dag och natt tyckte de dock de flesta av dem var bra. Men jag fick en del dumma kommentarer som “Ja, det var ju bra att hon kom ut så hon fick riktig mat! (hon blev tillmatat i början)” och “du kan ju inte amma så mycket så att hon inte orkar äta sen (hon blev mätt på bröstmjölken ganska tidigt och ville då inte ta flaska)”. Så det oroade mig en del i början men när väl min mjölk rann till har hon ju bara vuxit och varit nöjd. Och då har jag kunnat slappna av.
Under de första ambivalenta dagarna, babyblues kallas det visst, var jag orolig för precis ALLT. Att jag skulle tappa henne, göra illa henne, att hon inte tyckte om mig, att jag var/skulle bli en dålig mamma, att hon skulle bli stor och flytta hemifrån, att hon skulle bli tonåring. Ja, ALLT. Det gick över dock och nu är jag en ganska så “cool” morsa har jag hört. Hoppas på det
Moa senaste blogginlägg..Sleeptalkers
Åh vad skönt!
Men va? Vilken knäpp personal.
Ja fy den där babybluesen. Jag satt bara och bölade en hel dag hahaha. Inte över Toaden direkt, vad jag minns, utan mer över allt annat.
Jag var aldrig riktigt rädd inför förlossningen. Jag kände hela tiden att jag litade på att min kropp skulle klara det, men den inställningen hänger nog ihop med att jag rent generellt tar saker som de kommer. Jag läste på om förlossningar och lärde mig allt jag behövde veta, sen kände jag att kroppen får göra resten liksom. Det blir som det blir.
I alla fall så var jag mest rädd för hur familjelivet skulle bli. Jag bodde i en etta när jag var gravid och flyttade ihop med min sambo när det bara var en månad kvar till förlossningen. Han har två äldre barn och jag funderade jättemycket vad de tyckte och kände, hur jag skulle bete mig mot dem i jämförelse med bebisen, och rent generellt hur det skulle funka att helt plötsligt gå från att leva ensam till att leva i en familj på fem pers. Men det har gått över förväntan och nu väntar vi på en sjätte familjemedlem. Den här gången är jag mer rädd inför förlossningen, nu vet jag ju hur det känns.
Oj vad modigt. Fint att det har gått så bra!
Oj vad bra att du skrev ett sånt här inlägg. Jag är bara 18 och har inga planer på barn innom snar framtid men jag oroar mig redan ändå.
Jag får panikångest bara jag tänker på det men jag tror att det mest har att göra med bemötandet jag fick av personalen när jag gjorde en abort för två år sen.
Du har en av mina få favoritbloggar och jag blir alltid lite lugnare när jag läser här om hur det går för er och vad det finns för alternativ till saker som barnvagn, duktighetshets och annat jag aldrig kännt varit helt rätt.
Tack!
Tråkigt att du fick ett dåligt bemötande.
Vill du berätta vad som hände?
Det var svårare än jag trodde, har försökt att formulera en text i en timme nu.
Jag får ta det väldigt kortfattat.
Det första de ville göra var ultraljud fast jag bara var i vecka 4. Det var inget vanligt ultraljud utan ett som skulle göras innifrån med någonting som såg ut som en webbkamera på pinne.
Jag såg direkt att den var alldeles för stor och dessutom var jag tvungen att sitta i en gynekologstol som jag har fått fobi för efter det här. När jag började skaka och sa att jag inte ville så blev de hårdhänta och otrevliga och försökte tvinga ner mig i stolen och hotade med att jag inte får göra en abort annars fast utan att ha något argument som förklarade varför ultaljudet var nödvändigt även när jag frågade.
Tillslut började jag gråta och när jag gömt mig i ett hörn i rummet och vägrade sätta mig i stolen kallade barnmorskan på en psykolog.
Psykologen hade ingen koll alls och verkade bara tycka att det var jobbigt så det var för att vara snäll mot henne och för att de ljög för mig hur det skulle gå till som jag satte mig.
De hade sagt att ultraljudskameran inte behövde vara i mig men när jag väl satt där och fortfarande skakade och grät tryckte barnmorskan in den ändå. Det gjorde väldigt ont och jag tror att jag stängde av mina känslor där, jag kommer inte ihåg så mycket mer än att jag stelnade till och gav upp.
Efteråt sa jag åt barnmorskan att gå ut ur rummet så att jag kunde ta mig ur stolen och sätta på mig kläderna i fred. Då fnös hon bara åt mig och stängde inte ens dörren efter sig.
Sjävla aborten några dagar senare var inte så farlig, kirurgen som skulle utföra den var proffessionell och jag blev sövd av en snäll narkosläkare.
Jag läkte snabbt, slutade blöda efter två dagar och hade inga biverkningar
Blev visserligen nästan bokstavligen utkastad från rummet jag låg och vilade mig i efteråt av barnmorskorna där som först hade varit noga med att jag skulle stanna minst två timmar men när en och en halv timme gått frågade om jag hade börjat packa än.
Sen blev det problem igen. Eftersom jag inte ville bli gravid igen (jag var bara 16) så satte de in en p-stav men av någon anledning satte de den fel, rakt på en muskel i överarmen.
Den fortsatte att göra ont såfort jag använde armen och ömmade helatiden.
Den behövdes senare opereras ut.
Det blev rätt lång text ändå men det var mycket som hände.
Det här var två år sen och jag börjar fortfarande gråta om jag är i samma rum som en gynekologstol.
Men herregud. VIlka hemska, oproffsiga människor. Det gör mig ledsen att du var tvungen att gå igenom en sådan sak. Orkade du någonsin anmäla eller säga till någon?
Jag har själv väldig fobi för att någon ska vara där nere och gräva och har vägrat gynekolog i hela mitt liv (inte nyttigt, jag vet, men så är det), så jag kan berätta lite hur det var för mig att gå igenom en graviditet och en förlossning. Jag gjorde två ultraljud men inget vaginalt. Utöver det var det ingen som kom i närheten av mitt underliv förrän det var dags för att föda. Först undersökte de hur öppen jag var, och rummet var för det första lite nedsläckt, jag hade på mig kläder på överkroppen och BM kände bara med fingrarna. Hon tittade inte ens utan tittade bort så där som man gör när man känner efter med andra sinnen än synen. Sedan när jag kände hur det tryckte på och det var dags att krysta så gjorde det så ini helvete ont att det sista jag tänkte på var allt sådant. Och då var ändå det min största rädsla, att ha massor med främlingar (två stycken) i mitt underliv. All fokus var på att klara av att föda helt enkelt. Efter att han kom ut undersöktes jag och syddes men då hade hämningarna släppt lite för stunden så det var hanterbart även om det var jobbigt.
Jag har också vägrat, det kanske är vanligare än vad man tror.
Jag orkade inte anmäla varken hur jag blev behandlad eller att de hade klantat till det “på riktigt” och satt p-staven fel. Jag ville mest glömma bort allting och berättade inte för någon förutom ett år efteråt då jag försökte berätta för min pojkvän men fick inte fram någonting ordentligt så han trodde att jag bara var ledsen utan anledning.
Jag hoppas att det kommer att gå bra för mig med och att personalen har tid att förstå att jag tycker att det är jobbigt.
Fast just nu känns det mest som en förbannelse att det är jag som ska bära och föda ett barn och inte min pojkvän, han är mer lämpad för sånt haha
Berättade för pappa om p-stavsproblemen i alla fall och han påstod då att kvinnor blir allmänt sämre bemötta innom vården, även av kvinnliga läkare. När jag har jämfört bland mina vänner så verkar det helt klart vara så. Vad tror du?
Du kanske skulle kolla om du kan ha en doula? För om du etablerar en relation till henne, berättar om dina rädslor och hon är med under förlossningen har du ju en till “på din sida” så att säga.
Jag har ingen aning, men har hört samma sak själv. Personligen har jag fått väldigt bra bemötande av vården.
Maja: Fy fasen vilket bemötande! Förstår att du inte har ork att anmäla och det kanske inte heller skulle underlätta för dig psykiskt. Men hoppas du har någon att prata med om detta i och med att du fortfarande mår så dåligt
Jag tycker liksom AudHumble att du borde fundera på en doula om det blir aktuellt med barn. Bara det att ha någon som förstår dig fullt ut och står på din sida underlättar otroligt den psykiska biten. Dessutom kan hon föra din talan när du själv är upptagen av annat så att säga.
Wendy senaste blogginlägg..Ledsen älskling men du har nog något genfel…!
Tack för tipset, jag visste inte ens att det fanns men det verkar som en jättebra idé.
Jag har nog svårt att fatta att vi ska få en person. När jag tänker på december/januari och en liten bebis är det som en liten docka som det bara ska göras saker kring; amma, tvätta, byta blöja. Jag tror det kommer vara väldigt överväldigande att helt plötsligt hålla i något som faktiskt finns, en riktig varelse som är en blandning av mig och sambon.
Sen vill jag inte ens tänka på förlossningen. Herregudsåjävlaläskigt.
Jag har inga barn och väntar inte barn. Men vi funderar på att eventuellt försöka snart. Och jag är orolig för att folk ska säga att vi är dumma som skaffar barn när vi bor i en 1:a. Och hur ska ni ha råd? Och ni som är unga, ska ni inte resa? Och man måste ju ha barnvagn som kostar 10 000 kr.. osv. Fast vi egentligen bara vill bli en familj, och vi har råd och man kan bära barn i sjal eller sele.
Så jag är väl egentligen rädd för att verka oansvarig i andras ögon, även om beslutet kommer att vara väl genomtänkt.