När Toaden kaxat till sig och vågade tulta iväg utomhus utan att hänga mig i byxbenen uppstod ett nytt problem: hur faen får man ungen att knalla åt samma håll som en själv? Det var nämligen så att vilket håll vi än skulle åt så satte han av mot motsatt håll. Jag tänkte på det där jag läste under graviditeten om att man inte ska springa efter tultare utan låta dem gå tills gummibandet gör sig påmint och låta dem knalla tillbaka till en när avståndet blir för långt. Då tyckte jag att det jättebra och vettigt och innan jag själv hade en tultare gav jag rådet till andra. Men det fungerar inte för oss.
Toaden ränner på, tittar bakåt då och då och så länge som han kan se mig så fortsätter han. Springer han runt en knut kommer han tillbaka fort som attan, men annars är det bara raka spåret till Chicago som gäller. Och där vi bor finns det, förutom alldeles för många bilar, extremt många tightscyklister som kör i vindens hastighet, ligistmopedister (riktiga sådana som alltid kör för nära) och en jäkla massa hundägare varav typ hälften struntar i koppel. Inte en chans att jag låter Toadie springa iväg så långt här. Visst låter jag honom testa vingarna men inte så pass att jag kan köra efter gå-tills-du-inte-ser-mig-principen.
Alltså uppstod för ett tag sedan två problem: Toadie går alltid åt “fel” håll och vad ska jag göra när han ränner iväg för långt?
Jag insåg en sak som hjälpte mig rätt mycket: jag går ut för Toadens skull. Om jag bara hade mig själv att tänka på skulle jag i stort sett alltid sitta inne och uggla. Inte för att jag hatar utomhus utan för att jag älskar att vara hemma och jag har ingen trädgård så då får vardagsrummet duga. Och detta har jag så klart förmedlat till honom utan att tänka på det. I kroppspråk och agerande har jag berättat för honom att det är han som är ledare när vi är ute och jag följer efter eller är åskådare. Inte så konstigt då att han struntar i vilket håll jag vill åt.
Så jag började göra annorlunda när vi traskar ut. Tidigare öppnade jag dörren och höll upp den åt honom så att han gick ut och jag efter och så fortsatte det bara så. Nu kliver jag ut, håller upp dörren och så fort han kommer ut börjar jag gå åt det hållet jag ska åt. Efter att ha burit mycket på rygg är jag bättre på att snegla bakåt utan att det är för uppenbart och kan därför ha koll trots att jag traskar en liten bit framför men jag vänder mig om också. Det gör mig inget att han dröjer vid saker då väntar jag bara men kan vinka till mig honom eller visa att jag är lite rastlös med kroppspråk om vi behöver röra på oss. Jag tar täten helt enkelt.
Angående hur jag ska göra när han ränner iväg så försökte vi hålla honom i handen men då sätter han sig bara ned. Så då tänkte jag att jag kunde ge honom ett val och säga “Antingen går du åt mitt håll eller så bär jag dig”. Jag gjorde så några dagar men jag tycker inte om det. Trots att, om jag bara läser meningen, det ser ut som ett val känns det mer som ett hot på något vis. Och jag tror inte att han är gammal nog att faktiskt kunna göra ett sådant val. Han följer sin impuls och impulsen är uppenbarligen att dundra ut på bilvägen och att hålla på med val känns bara onödigt och surt.
Men så häromdagen satt jag och bläddrade lite i Trygga barn & trygga föräldrar och där stod det att om föräldern måste avbryta barnets utforskande så ska hen bara sätta barnet på höften och gå. Det var ju absolut applicerbart på vår situation för utforska är precis vad han gör. Så sedan dess sätter jag honom helt enkelt bara på höften eller ryggen, utan ett ord (fast inte på ett ignorera-surt-sätt utan mer på ett självklart vis), och knallar på och det känns hur bra som helst. Jag trivs mycket bättre med att visa med kroppspråk än att förklara med ord, om vi ska hårddra det. Kanske för att jag lätt kan elda upp mig eller få helt fel tonläge när jag pratar. Han verkar trivas med det också och accepterar min ledarroll. För mig känns det här som en kalasbra kompromiss för då kan jag släppa på tyglarna litegrand men plocka upp honom på höften när området känns lite för riskabelt att släppa lös en 18-månaders i.
Det hade varit hemskt roligt att få en månadsuppdatering om Toaden! Kul att du har kommit igång med bloggandet lite igen, vi har saknat dig.
Å, där tror jag du har en enormt viktig poäng som jag försöker förmedla till bland annat min sambo, detta att “röra sig framåt” när det tjorvar ihop sig. Nu är vår son året äldre än er, så vårt bekymmer är inte att han utforskar på lite farliga platser, utan mer att ibland måste man gå åt samma håll allihopa i familjen.
Då är min sambo där och ger honom ett val “stanna här så går vi” eller något liknande, och jag anser attt barn inte kan göra sådana val, utan det är bara en form av härskningsteknik ifrån vuxnas sida.
Att bara lyfta upp och gå framåt gör att det släpper, att han förstår att “nu måste vi gå framåt”.
Tyvär vill min sambo ibland ha sista ordet (“se, nu blev det ju bättre”), och det är ju helt galet det med…
Jag försöker få honom att s epå det ur min synvinkel, men då han är fostrad med att barn får synas men inte höras, är det ibland svårt att få gamla hundar att sitta
Sedan är han den bästa pappan i många andra saker!
Lilla S är likadan, hon kutar på och sen får vi snällt hänga på. Jag har varit nyfiken på hur långt hon faktiskt vågar sig utan oss men har inte riktigt kunnat testa då här finns lite för mycket trafik men förra veckan var vi ute i skogen, lägret låg på en lång äng och där kunde jag faktiskt släppa iväg henne lite friare och också se att hon inte vågade sig några enorma sträckor ifrån oss. Tillräckligt långt för att det inte ska funka i stadsmiljö men det var ändå kul att se.hur det där gummibandet fungerade.
LadyWeaver senaste blogginlägg..Fem saker jag inte vill uppleva på bussen
LadyWeaver: Hehe jag har också bestämt mig för att se hur långt ungen ränner iväg innan det är läskigt. Kan bara konstatera att det är “för långt” :p
För att återgå till huvudinlägget så har jag lite svårt för ord som “ledarskap”. Kanske är jag färgad av hundvärlden (där jag arbetar) där ledarskap ofta är förknippat med att trycka ner, blind lydnad och andra tråkigheter. Men självklart är tydlighet bra och vi gör själva så att vi lyfter upp och går vidare när det tar för lång tid. Jag gillar att förvarna och förklara varför jag gör det, t.ex. säga “sådär ja, nu får du åka lite på min arm istället för nu måste vi skynda oss”, men vet inte om det gör till eller ifrån för dottern. Än så länge verkar hon väldigt tillfreds med att bli uppburen så vi får väl se om strategin måste ändras om hon en dag kommer på att hon inte alls har lust att bli ivägburen på det sättet.
Emma senaste blogginlägg..Konsten att leka
Förstår vad du menar men jag syftar mer på vägledare/guide inte diktator.
Att berätta i förväg vad man ska göra tror jag är bra. Gör det själv i passande situationer men ibland tycker jag att det är onödigt för just oss. Tror att det är viktigt att känna sig bekväm med det och för mig är kroppspråk en stor grej.