Det blev en tripp till IKEA idag för att införskaffa lite saker som kan hjälpa oss att ordna upp hemma. Organisera och stuva undan sådant vi inte kan göra oss av med. Men alltså, vaaaaaaaaaaaaaarföööööööööööööööör. Är det bara jag som blir totalt slutkörd av att knalla runt i varuhus? En miljon olika intryck och en miljon människor. När vi kom på bussen hem kunde jag inte sluta gäspa och nu sitter jag som en zombie i soffan och känner mig helt uttömd.
Toadie hade inte heller roligt. Han ville ned och springa men så fort hans fötter nuddade marken åkte armarna upp i vädret. Bär mig. Och så höll han på så. Upp och ned, upp och ned. Det var helt enkelt för mycket där för att han skulle våga. Först när vi gick till återlämningen där det inte är så mycket folk började han kuta omkring glatt och då hade han inte varit på sitt bästa humör innan. Inte kunde han fokusera på amning heller, inte ens när vi gick undan, så det bidrog ju till gnälligheten.
Ibland funderar jag på om jag är en sådan där highly sensitive-männsika (HSP) för det stämmer rätt bra in på mig. Är vi fler som inte orkar med så många intryck? Som måste få komma undan och andas för att slippa däcka eller få huvudvärk? Hur påverkar det er i er vardag? När jag arbetade orkade jag t.ex. inte göra någonting efter jobbet och jag hade noll intresse av att umgås med kompisar. Inte för att jag inte ville vara med mina vänner utan för att jag var utpumpad när jag kom hem. Jag följde aldrig med på AW trots att kollegorna bad mig. Det fanns inte en sportslig att jag hade orkat det. Det här är också en stor anledning till varför jag tror att jag inte skulle orka arbeta och vara småförälder, som jag pratat om tidigare. Då skulle jag tyna bort.
När svärmor är här (och då är det ju alltid besök som sträcker sig över 2-3 dagar) måste jag gå undan emellanåt för att inte skrika rätt ut. Förut fattade inte min man det. Men det handlar inte om att jag vill vara otrevlig utan att jag inte klarar av att umgås så intensivt med någon. Med maken och syskon är det en helt annan sak eftersom man kan hänga utan att hänga, så att säga. Det är kravlöst, man får ha “tråkigt”.
Dessutom är jag jättekänslig för vad andra ger ifrån sig, reagerar mer på vad människor säger med kropp och tonfall än ord, och jag speglar deras humör. Allra värst är människor som inte ger ifrån sig något alls. Det är som om jag måste pumpa ur allt jag har för att hålla skeppet flyttande och de liksom suger upp min ork tills det känns som om jag ska somna på stört. Jag har en nära släkting som är så och det känns till och med när vi talar på telefon. Då sitter jag alltid och gäspar och gäspar.
Nu känner jag att jag svamlar iväg. Berätta gärna om ni har upplevt er vara HSP, eller om ni är helt tvärtom också för den delen. 
Jag vet inte om jag räknas som en hsp, men jag förstår precis vad du menar! speciellt när det gäller ikea, haha
Orkar inte umgås intensivt särskilt länge, jag får migränkänningar, aura-flimmer.
Fångar också upp andra människors humör väldigt lätt, speciellt sambons.. Jag kan vara jätteglad och på bra humör, men kommer han hem och är sur och bitter med dåligt tålamod, så krävs det inte många minuter innan jag också muttrar. Då behöver jag påminna mig själv om att jag inte har nåt att vara irriterad över, att jag var glad alldeles nyss!
Jaaaa precis så är det för oss också. Det är verkligen skitdåligt.
Jag är övertygad om att jag är en HSP. Har stora behov att få gå undan och bara vara själv. Gillar inte stora folksamlingar. Läser lätt av folk. Hatar “onödiga” ljud (som jag kallar det). Osv.
Förstår precis vad du menar med att vara helt slut i både kropp och själ när man varit på stora köpcentrum.
Jag är också HSP. För mig hjälper det att ha lite koll i förväg på vad som kommer hända (jag vet, det låter lite aspergigt), så att jag mentalt kan ställa in mig på det och ungefär hur jobbigt det kommer att bli.
Du har ju diagnosticerat mig med HSP en gång
Vet inte om det är så för mig, men jag känner igen vissa saker. Har också varit på IKEA idag och sitter nu och gäspar. Jag orkar nästan aldrig något efter jobbet, där jag är omgiven av hundratals människor hela tiden och jag behöver en del timmar för mig själv. Helt för mig själv! Jag mår bättre när jag springer ensam i skogen eller är på gymet på udda tider ( i princip bara jag där kl 6 på morgonen) Känner mig lätt invaderad av andra människor.
Har jag?
Ja jag har dåligt minne men det stämmer säkert. ^^
Jo det där känner jag igen. Älskar att vara ifred.
Jag är INTE HSP, haha. Tror det har att göra med att min bror har Aspergers, och då kan inte jag också gå runt och vara superkänslig och inte kunna hantera stressiga situationer. Så jag har nog övat upp en viss “nu tar vi oss igenom det här”-mentalitet. Samt att jag jobbat i Försvarsmakten så ja… Jag är liksom van vid att “fokusera på uppgiften” och inte låta mig stressas av det som händer runt omkring. Och då kan “uppgiften” vara att från att leda en grupp till en säker plats, till att hitta en Billy bokhylla i tag-det-själv-lagret. Däremot kan jag bli trött av mycket intryck, men då låter jag min reaktion komma efteråt, när tid finnes. Jag ballar liksom inte ur redan på IKEA, utan småsover lite i bilen hem (jag har alltså ej körkort), eller efter middagen. Sån e jag!
Förresten, du sjalkunniga. Jag ska ha en bebis i december och lutar åt en Moby Wrap som första sjal och en Didymos åt sommaren. Låter det vettigt eller är det nej, nej, nej av nån anledning? Försöker läsa på, men det är ju en djungel!
Haha jag känner inte igen mig i din beskrivning så jag kanske inte är så HSP ändå.
Jag har ingen erfarenhet av Moby Wrap men en Didymos är vad jag burit mest i och är nöjd. Jag valde en stadigare trikåsjal (Wrapsody Bali Stretch) för att den avlastar lite bättre än en vanlig trikåsjal men jag tror inte att det spelar så jättestor roll. Grattis!
Har spanat på Bali Stretch men blev osäker då den ska vara bra både för små och lite större och då blir jag sådär “men tänk om den är dålig för båda istället?” och sen var Mobyn lite billigare… Jaja, jag har ju några månader till på mig att bestämma mig
jag köpte en moby med tanke att ha den som förstasjal. sen köpte jag en extratunn hoppediz(jag är svettis nummer 1) också med tanke att ha den sen.
jag använde mobyn EN gång, det var när jag gick hem från bb. annars har jag kört på hoppedizen från start, “trots” att det är en vävd långsjal.
jag tyckte mobyn va ALLDELES för slapp, den gav liksom inget stöd alls, ungen kasade rundor och den töjdes ut massor trots att man drog åt. Så jag hade faktiskt kört på en vävd långsjal direkt, dom är också mjuka och sköna men ger tusen gånger bättre stöd och avlastning än en kass trikåsjal.
och jag tyckte dessutom det var mycket enklare att knyta den vävda än trikåsjalen.
så mitt tips: satsa på en vävd långsjal från början så kommer du inte bli missnöjd!
(vet andra som slutat med sjal för att de började med en trikåsjal, den var krånglig att få bra med knytningen, gav dåligt stöd osv så dom hoppade helt sjalandet för dom trodde att alla sjalar va så. det är dom alltså inte!
)
Oj, vilken chock att läsa beskrivningen av HSP! Det är ju jag rakt igenom… Har trott en tid att jag har add för att min koncentration störs så otroligt mycket av ljud och andra sinnesintryck, men HSP stämmer bättre in…
Känner verkligen igen mig i din beskrivning av Ikea-vistelsen. Jag går inte gärna runt på stan för att det är roligt. För tycker sällan att det är roligt. Jag måste nästan alltid skriva en lapp på vad jag ska få med mig hem, annars blir intrycken för många för att jag ska minnas. Typ en lapp där det står “byxor”.. (Sanning).
Oj jobbigt!
Jag känner igen mig exakt på din beskrivning. Jag tror inte att jag är en HSP, men jag tror att det inte är långt ifrån. Jag kryssade i en lista för ett tag sen och mycket stämde och det var skönt att veta att jag inte är ensam och att jag faktiskt inte bara kan tvinga mig till att skutta igenom IKEA med glad min. Går jag på stan i syfte att handla ett visst antal saker så ger jag alltid upp efter en eller två affärer. Inte en chans att jag orkar med fler. Avskyr folksamlingar, inte pga av folket utan pga av allt vimmel och alla intryck.
Däremot brukar jag inte vara slut efter jobbet, men jag har en väldigt lugn arbetsplats (mycket lugnare än att vara hemma med småbarn!) så jobbet för mig känns ofta som semester. En enkel middag med vänner är trevligt och roligt, men jag blir alltid slut i hjärnan. Jag ogillar fester och tillställningar med nya ansikten och trivs klart bäst hemma. eller som Elin ovan skriver- när jag springer ensam i skogen. De stunderna är mina lugnaste.
Jag känner likadant angående middag med vänner. Det är supertrevligt men jag är helt sänkt efteråt. Som om någon klubbat mig över ansiktet. Så konstigt egentligen.
Det där stämmer in på mig men jag är inte HSP utan det hänger snarare ihop med att jag har Aspergers. Fast jag vet många med Aspergers som även är HSP. HSP är även ofta sådana där supersmakare som är extremkänsliga för cigarettrök, inte gillar kaffe och kan känna smaker på sätt andra inte kan. (Jag tog upp det när jag var hos er och fick kläder för aplängesedan om du minns!)
Jag blir extremt stressad av affärer och behöver vila ordentligt efter att ha umgåtts med folk. Många tror ju att autister är helt oempatiska men jag är hyperempatisk och drar åt mig andras känslor, vilket är väldigt uttömmande, särskilt om jag umgås med människor som mår dåligt. Ikea gör att jag blir otroligt stressad och förvirrad, jag kan inte sålla utan tar in alla intryck och tittar på allt och under tiden pratar jag totalt nonsens med förvirrad meningsuppbyggnad och utan röd tråd. Det är hemskt.
Jo jag minns!
Åh det låter jättejobbigt. :/
Sådär är min bror också! Jag undrar var idén om att Aspergare är oempatiska kommer ifrån, de jag har träffat känner absolut av folks känslor men har svårt att tolka eller sålla bland dem. Så är min bror, och så har de barn med aspergers som jag jobbat med varit.
Jag är ganska övertygad om att jag är en HSP. Jag är otroligt lättpåverkad av andra människors sinnesstämning, har någon en avståndstagande hållning så blir jag detsamma och tvärt om. Jag lyssnar på tonläget hos personer och påverkas av det. Om någon är kort i tonen så blir jag klart negativt påverkad o.s.v. Har extremt svårt för telefoner eftersom jag då bara hör rösten och inte vet hur personen beter sig när hen säger något som kanske låter hårt i mina öron, fast det kanske inte är menat så.
Jag tycker det är jättetrevligt att umgås med människor men jag KAN INTE kallprata! Jag kan inte hitta på samtalsämnen för samtalandets skull utan är mycket tyst, framförallt när jag träffar nya människor, men annars också. Det hela blir inte enklare av att jag har tankar och åsikter som rör sig en bit utanför gängse normer. Jag känner t.ex. att jag inte har något att tillföra i frågan om vilka puréer barn kan tänkas tycka om (eftersom minstingen åtminstone, inte fått några sådana). Jag förväntar mig heller inte att kunna diskutera långtidsamning med mamman som suckar och pustar över att “behöva” amma sin 6 månaders, jag håller tyst istället… (Och inbillar mig att jag uppfattas som dum/dryg/arrogant)
När vi har haft besök är jag så fullständigt utpumpad att jag knappt kommer ihåg att borsta tänderna på kvällen.
Julaftnar har jag tvingat svärfamiljen att spendera här hos oss de senaste 7 åren, för då kan jag (och jag gör det) gå undan och pyssla med mitt egna om jag behöver.
Jag har ett väldigt skiftande humör och kan bli tokarg och så glad igen inom loppet av sekunder. Blir också väldigt lätt stressad på senare år.
Enformiga upprepade ljud gör mig fullständigt tokig, trummande fingrar, skällande hundar osv. Det blir som ett eko som känns som att det ska banka hål i skallen på mig.
Vill ha rena melodislingor (skitjobbigt för jag vill verkligen uppskatta när syrran, som spelar improvisationsjazz, har konsert men jag blir alldeles kallsvettig och får hjärtklappning av det 
)
Kan sitta hela kvällen och spalta upp mina upplevelser av HSP men det orkar varken du läsa eller jag skriva!
Ja det där känner jag igen mig i! Speciellt det med ljud. Blir helt tokig av upprepande, monotona ljud. Fast där märker jag mycket att min tolerans är bättre om jag mår bra i övrigt. En annan sak som jag inte tänkt på tidigare men som kanske hör samman är att jag nästan aldrig lyssnar på texter när det gäller musik utan bara hur musiken får mig att känna/hur vacker den är. Så all musik där folk pratsjunger (hej bob dylan, lars winnerbäck och andra) går fetbort för mig.
Hahaha men hur skriver jag? Alltså musik där folk pratsjunger går bort för att det låter så jävla illa hur bra texter folk än menar att de skriver.
Jag är fan övertygad om att jag är HSP, och jag tror att det är en bidragande orsak till varför jag blev diagnosticerad med social fobi (som jag mer och mer börjar tro att jag inte har).
Orkar inte lista allting och blahblahblah, men jag överbelastar på alla typer av intryck, jag är extremt känslig för andras sinnesstämningar och vacker och känslosam musik kan få mig att gråta.
Osv osv osv.
Wikipedia-listan stämde också in riktigt bra. Inte 100 %, men nära nog.
Jag är raka motsatsen. Jag älskar att promenera runt på Ikea och samla inspiration. Visst blir jag trött men jag kan promenera på ett köpcentra bara för att fördriva tiden om inte min son säger annat för då kan det bli aningen jobbigt. Stora folksamlingar stör mig inte så utan mest för att det blir varmt och trångt. Intryck från andra människor kan vara intressant och blir det för mycket runt om mig har jag en förmåga att “stänga av”. Jag är där men ändå inte, svårt att förklara. Min man brukar säga att jag skulle kunna sitta mitt i en tornado utan att märka det. Är en stressad människa med lynnigt humör men det är den jag är, brukar säga att det har med mitt italienska halva att göra. Samtidigt kan jag sitta en hel dag i soffan virka, sticka eller bara kolla på datorn eller tvn utan några intryck eller annat utan att det bekommer mig. Jag skulle vilja säga att jag har lätt för anpassa mig inför olika människor och miljöer om jag ser till mina vänners olikheter. Är lite konstig av mig
Väldigt intressant att läsa ditt inlägg för det stämmer inte riktigt in på mig men på min syster. Ett spontan besök kan få henne ur balans och skapa huvudvärk, en dag på ikea/ullared gör henne jätte stressad och vägen hem sitter hon orkeslös och tyst med huvudvärk. Mycket av det du beskriver stämmer in på henne. Gläder mig för hon undrar ofta vad som är fel, ska be henne läsa detta inlägg och vad HSP är så kanske hon får nån tröst i att det kan vara nått liknande.
Super härlig blogg du btw…
Jag har definitivt sådana tendenser. Som tonåring brukade jag ibland ljuga för kompisar om att jag var upptagen fast jag inte var det, jag orkade bara inte umgås varje dag utan ville sitta på mitt golv ibland och lyssna på musik medan jag lade patiens.
När det gäller intryck overload är flygplatser mina hatställen. Jag vet inte vad som far i mig, men jag blir arg, snäsig och allmänt otrevlig på flygplatser och jag har alltid varit sån! Det är nått med det höga taket, de stora ytorna och den stressiga situationen att checka in, hitta rätt gate och sen ha en förhoppningsvis säker resa som gör att det känns jättejobbigt i mitt huvud och att jag lyckas ta ut det på mitt resesällskap.
Det där mer människors sinnesstämning är också något som påverkar mig. Mår min sambo dåligt av någon anledning så får jag ångest, även om det så bara är att han är sur för att han är hungrig. Precis som någon annan skrev här ovanför kan jag själv egentligen må bra, men den andra personens sinnesstämning får mig helt ur gängor. Det har bidragit till att jag ofta försöker få folk omkring mig att må bra så jag kan må bra, kanske en anledning till att jag inte orkar umgås så mycket med folk.
Jag började läsa om HSP för några veckor sedan och känner igen mig jättemycket. Jag blir lätt stressad av framför allt ljud, vill helst inte ha på radion hemma om jag gör något annat till exempel. Jag drar mig för att träffa folk fastän jag egentligen tycker att det är jätteroligt att träffa mina vänner, men det får vara med måtta. Jag kan nog upplevas som lite reserverad och tillbakadragen framför allt i större grupper. Jag har alltid haft lättare för att umgås med en person åt gången. Jag är väldigt känslosam också och gråter lätt. Om någon annan gråter kan jag inte låta bli att gråta jag med.
Det går att räkna upp en massa mer saker som kan kopplas till HSP. Det kändes som en uppenbarelse när jag insåg att det kunde vara samma sak som låg bakom så olika delar av mig. Att min ljudkänslighet kan ha något att göra med min sociala inkompetens. Sedan vet jag inte vad mer man ska göra med den uppenbarelsen. Om det kan vara till någon nytta mer än att jag förstår mig själv bättre?