När man, som vi, försöker att inte omge sitt barn med tusentals prylar och försöker tänka efter hur vi konsumerar och dessutom prioriterar begagnat kan det ibland krocka (rejält) med omgivningen och deras behov av att ge. Jag vet att det finns många fler som har samma problem (och att det finns en del som blir provocerade av att vi ens ser det som ett problem och tycker att vi är otacksamma.) Så jag tänkte berätta om hur det har varit för oss och hur det är idag.
Den personen vi har haft mest svårigheter med är svärmor. Min pappa förstår vår åsikt och håller med om att leksaker kan hämma kreativitet. Vad min mamma tycker vet jag inte men jag gissar att hon också är lite inne på vårt spår när det gäller konsumtion. Men svärmor visar ofta sin kärlek genom att försörja och se till att vi har det tryggt materiellt, även innan Toadie. Hon är en hamster av rang och älskar att shoppa och att ge bort.
Vi har haft många diskussioner med henne men hon verkar inte ha hört. Så vi har gjort en kombination av detta:
- Välja ut det vi vill ha av mängderna hon alltid tar med sig. Detta är dock en rätt jobbig lösning då vi alltid behåller mer än vi vill ha för fastän hon säger att hon inte tar illa upp så gör hon det när vi “bara” behåller hälften. Det är urjobbigt att gå igenom säcken inför henne och jag känner mig alltid pressad att ta mot mer än vi vill ha.
- Tacka och ta emot och sedan ge bort (eller sälja om man orkar det, vilket vi sällan gör) sådant vi inte vill ha till andra. En del skulle nog klassa det som elakt men jag tycker att det är bättre att saker kommer till användning än ligger i ett förråd och samlar damm.
- Kompromissa och säga att hon får köpa precis vad hon vill men att hon får ha det hemma hos sig så att Toadie har grejer där när vi hälsar på. Det här hade förmodligen fungerat bra om vi bott närmare. Då han inte är vidare förtjust i att åka långt har vi inte varit där än. Och det hon har köpt till honom vill hon hela tiden ta med sig, även möbler, trots att vi säger att vi inte får plats.
Men nu senast verkade det som om vi äntligen fick henne att förstå och det gick till på detta vis: hon kommenterade var sakerna hon hade köpt visst kunde få plats och jag kände att det var dags för ännu ett seriöst snack. Men den här gången fokuserade jag på något hon kan förstå, nämligen hur dåligt vi mår av att bo trångt. Hon kan inte relatera till konsumtionshets, tror jag, men detta verkade gå in. Jag förklarade att vi bor i en trea med ett redan fullsmockat vindsförråd. Vi har inga förvaringsmöjligheter eller garderober i lägenheten utöver den redan proppfulla gå-in-garderoben. Leksaker hon köpte för ett år sedan har fram tills någon månad sedan stått på vinden. Ett år! När jag sade det kändes det som om hon började lyssna lite. Jag förklarade vidare hur dåligt vi mår av att ha det så trångt och att det påverkar oss dagligen och gör oss stressade, vilket är sant. Jag berättade att vi precis rensat ut gå-in-garderoben så att man faktiskt äntligen kunde gå in i den och att vi skulle få ångest (okay lite överdrivet) om den blev full igen. Och nu verkade hon faktiskt förstå och började prata om att ge pengar istället. Vi klargjorde även att vi har samma regler för alla så att hon förstod att det inte är just hennes saker vi inte vill ha.
Men det gick inte in ordentligt förrän hon såg en sak hon köpte för ett år sedan som legat i en låda oanvänd. Toadie hade dragit fram den när han rotade, som han brukat göra, och då såg hon att prislappen t.o.m. satt kvar. Hon blev jätteledsen, vilket så klart kändes tungt, men bestämde att hon hädanefter ska sätta in pengar på Toadies konto fyra gånger om året och jag föreslog att vi vid födelsedag/jul ska ge henne en önskelista och det tyckte hon lät bra.
Så jag hoppas på att det här kommer att fungera nu! Det känns verkligen jobbigt att behöva såra henne men å andra sidan sårar hon oss när hon inte respekterar vår vilja och vårt sätt att vara föräldrar. Vi satte inte ned foten för att vara taskiga eller för att vi är otacksamma utan för att vi tror att det är det bästa för vår familj och det kommer alltid att vara viktigast.
Uppdatering: Orsaken till att jag pratade med svärmor var för att vi vid tillfället var ensamma och jag har en tillräckligt bra relation med svärmor för att kunna prata med henne själv. I övrigt har maken och hon en bra dialog och jag är inte den som måste sätta ned foten. Det gör han så bra själv. Nu senast hörde jag t.ex. honom sitta och förklara ingående om nära föräldraskap, varför vi inte har barnvakt o.s.v. när de satt i köket och jag var fast i vardagsrummet med en Toad som nyss somnat. Gången innan det spände han ögonen i henne och sade ett och annat när hon tog Toadie försökte gå iväg hahaha.
(Ville förtydliga då jag fick en fråga om varför kvinnan så ofta måste sätta ned foten.)
Precis så tror jag det kommer bli när vi får barn! Mina föräldrar lyssnar på och frågar oss och har förståelse för vår inställning men min svärmor är helt hopplös! En sak som jag funderar mycket på dock är varför det så ofta är kvinnan som måste vara den som sätter ner foten/tar diskussionen även om paret tagit ett gemensamt beslut och det är mannens släkt som det gäller? Hur tänker du kring det?
I just detta fall var det för att vi var ensamma i rummet. Svärfar och maken var upptagna med annat. Men i övrigt är det inte så alls i vår familj. Maken har en bra dialog med sin mamma så det är inte alls jag som måste sätta ned foten fast det gör vi ändå många gånger tillsammans för jag vill vara delaktig.
Nu när Kotten har skilda föräldrar konsumerar hans farmor mer än någonsin. Varenda gång hon träffar honom har hon med sig något om än litet. Jag är glad för att sakerna inte kommer hem till mig trots att han nästan spenderar all tid här för kontakten dem emellan går genom hans pappa.
Annars känns det som släkten äntligen förstår hur vi resonerar!
Vilket toppenbra inlägg! Jag tycker verkligen att ni gör rätt; som du säger är det jobbigt att såra någon som bara vill gott, men hon sårar ju er också när hon inte lyssnar på vad ni ber om. Skönt också att höra att ni kom överens om en bra lösning med pengarna!
Sjukt egentligen att folk blir sårade när det de köpt oombett inte blir använt.
Jag tror att hon någonstans tänker att det är ett sådant himla bra inköp och att vi kommer inse hur knasiga vi är som inte velat ha en liten skolbänk med tillhörande stol innan.
Vad jobbigt! Hon är förmodligen fullt och fast övertygad om att hon gör något bra för er och att ni kommer inse det. Men det är ju faktiskt du och din man som inte blir respekterade, och din svärmor som inte respekterar. Hon påminner lite om min moster, som har lite svårt med begreppet kärlek. Hon tror att kärleken kräver ekonomiska offer och att hennes närvaro kräver materiella ting. Kanske har svärmor en skev bild av vad en farmors viktigaste uppgift är. Behöver hon få höra att det räcker med att hon är närvarande för att vara bra?
Nej det säger vi rätt ofta.
Jaaa det låter precis som din moster.
Åh, jag känner igen detta så väl! Vi vill inte heller ha en massa grejer, det ger mig verkligen ångest med all konsumtion och jag tror inte att barn mår bra av alla prylar. I vårt fall tror jag till och med att en del i vår omgivning tycker synd om vår dotter som knappt har några leksaker och ingen rosa klänning. Det är verkligen en svår balansgång mellan att stå på sig och beskriva vilka värderingar man själv har när det gäller barnprylar, och att inte såra de som vill ge presenter. Det där med att -vi bor trångt- var ju en super idé, och det stämmer även för oss
Åh, jag är så trött på den här jäkla presenthetsen att jag vill spy! Jag vet inte alls hur man ska göra. När jag inför julen skrev ett kort meddelande om detta i vår hemliga familjegrupp på Facebook togs det inte emot på rätt sätt utan jag märkte att folk blev sura och stötta. Men vad fan, har andra människor verkligen rätt att köpa saker till vårt barn bara för att de vill? Bara för att de inte kan visa kärlek på andra sätt? Ett enkelt “jag älskar dig” väger tyngre än alla materiella ting de kan komma på att tvinga på oss. Hur väl de än menar blir jag så sjukt irriterad! Och om man nu måste köpa något, är det så svårt att fråga vad vi BEHÖVER istället för att köpa det DE vill? Gahh, don’t get me started.
Sen är inte vi perfekta heller utan vi har en del leksaker, men det är väl en del av problemet för mig. Jag vill själv välja leksaker till min son och ge dem till honom! Egoistiskt kanske men så känner jag.
Vi hade ettårskalas förra helgen för släkten och svärmor (denna svärmor!!) bad om önskelista innan. Hon är sån som måste ge presenter vid varje högtid och gärna när hon inte hälsat på på ett tag för att dämpa sitt dåliga samvete. Min pappa är likadan men han är det med pengar och de kan jag bara sätta in på sonen sparkonto så är saken liksom ur vägen. Svärmor får instruktionen ingen plast och inga kläder. Han får en plastbil och kläder. Jag vågar givetivis inte säga något då hon och jag redan har “bråkat” tidigare då hon kommenterat min amning, samsovning, selbärande osv. Jag ville verkligen inte ha de grejerna och maken skulle aldrig våga säga nej då de inte har så bra relation. Jag börjar bli sjukt less på alla prylar och att hon inte respekterar vad vi säger. Jag bävar inför julen då hon köper typ 5 julklappar till varje person och jag skulle hellre ha Secret Santa eller för all del bara umgås och äta julgodis! Kan inte du prata med min svärmor så jag slipper pleazzzzze! =)
Hahaha, okay! Passa på att sälj vidare nu när han är så pass liten att han inte märker att hans klappar försvinner.
Jag är så konflikträdd och säger inte ifrån alls
Men det är inte ett så stort problem för oss, än iaf. När dottern hade ettårskalas fick vi klänningar av alla utom två gäster. De tyckte väl att hon behövde det eftersom hon inte har så många kanske? Dessutom tror jag faktiskt att folk ansträngt sig för att inte köpa rosa klänningar utan faktiskt valt mer blandade färger. Så då har jag inte hjärta att säga något utan använder varje klänning en gång innan jag lägger undan den. Det blir förstås svårare när hon blir äldre, får se om jag lyckas styra presenterna mer då.
Nej alltså jag säger inte ifrån om det är gäster utan bara till de närmaste som har en benägenhet att verkligen ösa över oss saker. Att säga till gäster på ett födelsedagskalas känns lite fräckt.
Ja, man sitter ju inte där och säger att man inte gillar presenterna. Men i framtiden får vi fundera över om vi ska vara tydligare innan med vad vi tycker om och vad hon önskar sig. Tyckte vi hade en lagom önskelista nu men klänningshysterin tog överhanden ändå. Och då var det ändå bara familjen och närmaste vännerna.
Skönt att det verkar bli ändring! Min svärmor köpte en vinteroverall till Greta förra vintern. Det var inget vi bett om och den var lila, ful och opraktisk. Så hon fick skicka tillbaka den eftersom jag haft ögonen på en annan, som hon sen gav oss pengar för. Sen dess frågar hon oss i förväg “är det här något Greta önskar sig?”, och det är jätteskönt. Jag var helt omedveten att jag satte ner foten i och med det där med overallen, men så här i efterhand förstår jag att det gav ett tydligt budskap…
jepp, mommo förstår och väntar till T. önskar sig något själv. Trångt och mycket saker är en piiiiina.
Vi väntar vårt första barn och just det där med pryttlar och leksaker är en typisk sak som jag gruvar mig för. Hellre i så fall att vi får pengar så vi själva kan bestämma vad som behövs och inte behövs. Speciellt när det gäller leksaker… Några tips? Funderar på att i förväg göra någon slags lista på saker vi faktiskt behöver och vill ha (kläder helst 2nd hand, bärsjal och lite sånt INGA JÄVLA PLASTPRYLAR) men vet inte hur andra skulle ta det…