När jag var med barn tänkte jag att jag nog skulle köra på kompensatorisk pedagogik när Lill-Toadie väl behagade födas. I verkligheten har det inte blivit så. Det faller sig helt enkelt inte naturligt för mig. Istället är jag mer inne på nära föräldraskaps-tänket där jag försöker vara lyhörd för vad Toadie vill. Han har till exempel alltid älskat saker som rullar och vi leker mycket med bollarna, vilket anses som en pojklek. Jag tänker inte försöka styra in leken på dockor bara för att han är pojke. När han däremot visar intresse för det, för det tror jag att han kommer att göra, så får han leka hur mycket han vill med dockor. Jag tror helt enkelt på att han ska få bestämma själv vad han behöver leka med och öva på och att jag bara ska finnas där som en hjälpande hand när han behöver det. Jag tror inte på att styra hans lekar eller intressen! Det passar dessutom honom utmärkt då han är typen som blir antingen tokig eller ignorerar en totalt om man försöker visa honom saker om han inte bett om det. Jag har för övrigt sett flera av våra vuxna vänner förgäves försöka få honom intresserad för saker och har fått känslan av att de blir lite förvånade över hans ointresse. Men han vill upptäcka själv och då får han det för mig. Han säger till när han vill ha sällskap eller hjälp.
Jag klär honom i färgglada lekvänliga kläder för jag tror att en god och glad färgklick gör andra människor glada och bemöter honom vänligare. Men det är inte så att jag alltid väljer den rosa tandborsten eller den rosa strumpan eller vad det nu är. Finns det flera färger att välja mellan väljer jag helt enkelt den nyans som tilltalar mig mest tills han har egna preferenser. Så troligast är grönt, lila eller turkos.
Klänningar skulle jag inte klä på honom (eller en dotter) då jag tycker att det är ett mycket opraktiskt plagg. Om han däremot uttrycker en önskan om att klä sig i klänning så kommer han få det. Jag ser ingen anledning alls till varför en pojke eller en man inte skulle kunna ha klänning om han vill det. Och ja, om min man ville börja med kjol eller klänning skulle jag inte motsätta mig det. Jag tycker att det är snyggt med klänning (och liknande plagg) på både kvinnor och män.
Det finns vissa saker jag tycker är viktiga och som är viktiga oavsett om jag har en son eller dotter och som jag tror man lär ut på samma vis. Jag vill att Toadie ska lära sig rätten att sätta gränser runt sin kropp och respektera andras gränser. Därför respekterar jag hans. Jag vill att han ska känna sig trygg med att visa känslor. Därför tröstar jag honom när han är ledsen, skrattar med honom när han är glad och är där för honom när han är arg. Jag vill att han ska vara en fin medmänniska och det försöker jag lära honom genom att själv bli en bättre medmänniska. Jag vill att han ska vara lycklig, trygg och harmonisk och det tror jag att han har en bra förutsättning att bli eftersom jag har anammat ett nära föräldraskap. Och blir han trygg i sig själv och får en bra självkänsla så tror jag att det blir lättare för honom att följa sitt hjärta, även när det leder honom utanför normen. Det skulle inte förändras om han var flicka.
Om jag hade haft Toadie på förskola, eller kanske om jag arbetat med barn, hade den här kompensatoriska pedagogiken kanske varit viktig för mig. Men för mig har den ingen plats i hur jag bemöter mitt barn i vardagen. Dessutom så har vi ett bra utgångsläge då han är hemma istället för i förskolan och för att större delen av vårt umgänge består av människor som inte tror att personlighet och intresse sitter i könsdelarna.
Vilket bra skrivet inlägg! Vi tänker rätt lika, fast jag kompenserar en del med Linnea nu då hon varje dag blir pepprad med frågor som “är det en pojke?” om hon inte har rosa, lila eller klänning. Här kan man se jämnåriga syskon där flickan går i prydliga ballerinaskor/sandaler och pojken har ett par lekvänliga, sköna sandaler. Blir så ledsen då. Redan hos småbarnen ska det börjas begränsa leken. Linnea har mestadels på sig sköna, lekvänliga och färgglada kläder. Men viktigast just nu är att de är så svala som möjligt.
Gällande klänningar, vissa är opraktiska och vissa är faktiskt himla praktiska när man är ute och går eller far och det är varmt. Då går det lätt att byta blöja ståendes t ex! Sen får ju inte klänningen vara för lång eller för snäv.
Linnea har börjat uttrycka vad hon vill klä sig i och ibland blir det klänning trots att jag kanske inte alls tyckte det passade då. Hon verkar tycka det är skönast i värmen.
Så var inte alltför rädd för klänningar/tunikor,
…om ni får det riktigt varmt kan det nog vara skönt för toaden med!
Lång kommentar det här blev!
Jag har provat en lite längre (en liten bit ned på låret) tunika på honom och han bara fastnar när han kryper runt och det gör han mycket när han leker. Så vill inte ens tänka på hur han skulle snubbla om han hade en klänning. Det är inget bra plagg för Toaden.
Och jag tror inte att vi kommer att få det så varmt i år i alla fall. Jag är inte emot klänning, det är bara inte praktiskt på min unge. 
Vi kompenserar nog lite, främst för att vår omgivning är så otroligt inne på söta-flickor-,modellen. Det är “åh vad du är fiiiiin” till höger och vänster, det är rosa prinsess-sandaler och gulliga klänningar och hårspännen i håret (dem sliter hon av sig på direkten). Intressant nog får hon inte alls lika många “vad du är fiiiin”-kommentarer när hon har sina turkos-svarta mjukisbyxor och sin tuffa ac/dc t-shirt (vi tycker det är skitfint!) som när hon har rosarandiga leggings och blommig klänning. Hon har också fått kommentarer om att hon inte ska smutsa ner sig etc.
Så ja, vi kompenserar en del genom att klä henne i “pojkiga” kläder rätt ofta (folk blir väldigt förvirrade av en blå jacka och en rosa/röd mössa…), ge henne leksaker som grävmaskiner, bilar, traktorer, bollar och lego och uppmuntra henne att leka precis vad hon vill och bli exakt hur smutsig som helst oavsett vad hon har på sig.
Annars är jag helt inne på din linje att låta barnet bestämma självt vad det är intresserat av, fast jag får väl erkänna att jag är löjligt glad över att dotra verkar älska alla sorters böcker precis som sin mamma!
Okej, först en lång utläggning om Pulled pork: DET ÄR SÅ SINNES GOTT! Vi gör i tjockbottnat ugnsfast gryta, tanken är ju att det ska lagas länge och då tror jag att den typen av grytan ger bäst förutsättning. Går säkert med någon annan gryta som man kan ha i ugnen. Man kan även göra på grill. Grundtanken är ju det långsamma lagandet som pågår ett längre tag. Prova! Eller kom hit så bjuder jag!
Sen, om kompensatorisk pedagogik: jag tänker mycket kompensatoriskt. Tex får vi extremt mycket blått av svärmor trots flera diskussioner. Och det kommer blått och andra mörka, lite tråkigare (enligt mig) färger från många andra också. Därför köper jag mest kläder i andra färger, för att kompensera och landa i en bra blandning. På samma sätt försöker jag tänka på hur jag bemöter Emil så att han inte enbart får höra att han är fin/duktig eftersom det i princip är det enda han hör från annat håll. MEN, det är ju utifrån vår situation. Och det är ju ännu mer aktuellt nu när vi skolar in på fsk eftersom det trots många goda intentioner från pedagogerna är en väldigt normativ verksamhet. Utifrån er situation förstår jag att ni gör och tänker annorlunda.
Mmmmmmmmmmmmmm.
Men tycker du att undvikande av beröm och bedömning är kompensatorisk pedagogik? Jag trodde att det handlade mer om att försöka balansera ut könsroller genom att behandla och uppmuntra barnet lite åt motsatt håll än vad som vanligtvis görs av samhället. (Jag kan ha missuppfattat så klart, är inte speciellt insatt då det inte var något för oss). Vi undviker också beröm och bedömning men inte pga kompensation utan för att det inte är något vi tycker att något barn ska behöva ha runt sig ständigt oavsett kön.
Jo, du har nog rätt. Jag tänkte mer att jag använder kompensatoriskt tänk i allmänhet.
Aha okay.
Jo det förstår jag.
Jag försöker tänka som en apmamma, närhet osv. Jag tror att det blir viktigare att tänka på kön när barnen bir lite äldre. Det är nog oerhört lätt att bara köra på och inte ens vara medveten om hur man styr. När jag var liten märkte jag ganska tidigt att mamma behandlade mig och min bror olika. När jag blev äldre hade jag en lång period då jag var pojke. Alla teckningar från den tiden, 7-8 års-åldern, är undertecknade Stefan. Klänningarna och kjolarna mamma sytt hängde oanvända…
Folk frågar alltid hur gammal pojken är, och blir generade när jag säger att hon är 17 månader
. Jag köper de kläder och färger jag gillar och som är praktiska. Alltså mycket blått, grönt, grått, lila. Hon har lite rött och rosa också. Jag har svårt för de utpräglade könsriktade kläderna, de undviker vi. Jag har köpt några klänningar, som mest hänger i skåpet än så länge (klänning är onekligen opraktiskt till barn som inte kan gå). Nu när jag tänker på det skulle jag nog inte köpt de klänningarna/tunikorna om S varit pojke. Där ser man!
Jag är lite kluven till det där med beröm, eller inte. Det känns konstigt att berömma någon för kläderna, men ibland säger jag nog till kompisar “-vilken fin tröja”. Men att säga att ett barn är fiiin pga av kläderna – som om det är tröjan/klänningen som gör en fin, nej. Men S får ofta höra vad bra, söt och bäst hon är, men inte efter några särskilda prestationer. Vi är nog inte så genomtänkta där. Jag tror att det är bra att höra att man är bra och älskad, men inte riktat till om man som flicka klarar att duka rätt eller som pojke bara få beröm för “pojksaker”.
Jag tror att det är bra och viktigt att ha på sig genusglasögon redan från start. Men jag tror inte att man nödvändigtvis måste kompensera. Det beror ju helt på ens situation osv.
Jag hade också en killperiod.
Men som vuxen har jag förstått att det var för att pojkar kändes friare inte för att jag egentligen ville vara en pojke.
Innan så tyckte jag att det lät avigt att inte ge beröm, men det visade sig inte svårt för mig i praktiken. Jag tror att det är viktigt att känna sig älskad men inte att det är viktigt att höra beröm. Men jag tror heller inte att beröm är det värsta som kan hända.
Ja, samma här. Jag ville inte heller vara pojke, men det var det som krävdes för att vara “fri”. På -70 talet vara alla häftiga typer killar, indiankrigare, ninjas osv. Tjejerna var våp med långa kjolar
Har en fråga angående leksaker då. Vet att ni valt att ha få leksaker då Toaden gärna leker med andra saker. Kommer ni köpa någon form av docka, gosedjur eller liknande för att se om hans intresse växer även för docklek? Eller hur tänker ni där? Frågan är ju om barn som inte har syskon själva ser att en docka skulle kunna vara dem och att de då tar hand om den på det sättet deras mamma tagit hand om dem? Jag vet inte jag har flera syskon och där har det ju naturligt blivit att man härmat mamma när en ny bebis kommit in i bilden.
Han har fått flera nallar av släktingar, och även en Lilla Gubben-häst, han har varit totalt ointresserad av alla. Vet inte om en docka hade varit mer intressant men vi planerar att köpa en. Även om vi inte vill ha många leksaker tror jag att det är bra att erbjuda lite av allt istället för mycket av lite.