Precis utanför dörren har vi ett stycke kanonliten skog med fyrtio tusen stigar som myllrar överallt och gör att vi kan traska runt rätt länge utan att få det tråkigt. Det bästa Toaden vet när vi är ute är att bara gå och upptäcka. Han är inte typen som sitter ned och leker, nej är vi ute är det knalla som gäller och då är skogen perfekt eftersom han då kan klättra på rötter och stenar och får städa upp marken från kottar, pinnar och ekollon. Han älskar att plocka! Och när han blir trött får han åka på ryggen några varv innan vi går hemåt.
Men det är också skönt för den här gamla morsan för när han sitter och halvsover på ryggen kan jag gå och prata för mig själv. Det är som om jag får en helt annan struktur på mina tankar när jag kan säga dem högt och i skogen är det bara harar och hackspettar som hör mig och jag slipper känna mig som områdets kuf. Och själen mår bra av att knalla runt och bara vara; låta fötterna gå utan en tanke på vartåt.
Är så impad av att du verkar vara så tillfreds med denna vardag å kunna hitta ro å njuta av små saker. Inte därmed sagt att jag bara vill ha spektakulära upplevelser, jag gillar såklart också de små grejerna med cheetahn. Men ack så ofta jag ändå samtidigt blir stressad å vill ha nåt annat, å mer. Å absolut inte skulle känna mig nöjd av att prata med mig själv i skogen. Himla fint är det!
Hahahahaha. Alltså, jag skriver ju en bok och håller på med mitt sidoprojekt. Skulle heller inte klara av att “bara” njuta av de små sakerna.