För ett tag sedan fick jag denna kommentar:
Jag förstår verkligen att man kan få den bilden av mig. Det är den bilden jag själv har av många hemmaföräldrar som verkar så tillfreds med att vara med barnen och som får ut så mycket av den vardagen. Men jag är faktiskt inte en av dem. Alla har olika saker som ger dem det där lilla extra. För somliga är det att upptäcka världen tillsammans med barnen, för andra är det att gå till jobbet och göra en insats och för vissa kanske det är att dreja vackra lerkrukor eller spela in kortfilmer i källaren. Vad det är spelar mindre roll, det viktiga är ju att man får tillgång till det där man behöver för att känna sig hel.
Det är underbart att se världen genom Toadens ögon och jag älskar att vara ute med honom och varje dag gör han något nytt som får mig att häpna och jag är tacksam och lycklig över att få vara där och se det. Men. Jag skulle inte klara av den här vardagen om jag inte hade mitt sidoprojekt för jag kan inte bara vara mamma, det är helt enkelt inte sådan jag är. Jag måste få utlopp för min kreativitet, annars skulle jag gå sönder. Först bloggade jag ju mest hela tiden, sedan stickade och virkade jag och nu pysslar jag med mitt sidoprojekt och det är så otroligt givande och monsterkul! Egentligen är jag sådan som vill låsa in mig och jobba tills ögonen trillar ur huvudet på mig och jag halvt svälter ihjäl men det går ju inte så jag tar vad jag kan få. Men det här och mitt enorma behov av att få vara ensam (vilket jag aldrig är längre) är faktiskt, och det kanske låter motsägelsefullt men hear me out, en av anledningarna varför hemmaförälder passar mig så bra. För de jobb jag kan få är kontor eller växel, vilket inte ger mig något annat än pengar, och jag skulle gå sönder inombords om jag inte fick pyssla med mitt och gick T på förskola hela dagen skulle jag inte med gott samvete kunna nerda in mig så som jag vill nerda in mig för de få timmarna vi skulle ha tillsammans skulle jag ju vilja ha just tillsammans. Men nu har jag den stora lyckan att kunna vara hemma och därmed slita röven av mig när han sover för att uppnå mina mål och vara kreativ och det är rent ut sagt fantastiskt.
Förstår vad du menar, även om jag personligen aldrig skulle vilja vara hemma på heltid i flera år. Halvtidsarbete för både mig och pappan skulle däremot vara optimalt, men den möjligheten har jag tyvärr inte som student. I framtiden däremot!
Mitt största dilemma med att ha A på förskolan är inte att han inte får vara hemma, eftersom han trivs och är där relativt lite (max sex timmar per dag och sällan det), utan att jag som student är fast i frihetens boja så att säga. När vi är hemma borde jag kunna vara närvarande och engagerad hela tiden, vilket jag inte känner att jag lyckas med. Allting blir halvdant. Jag är glad över att kunna hålla dagarna korta, men samtidigt hinner jag inte med allt jag borde göra, vilket i sin tur leder till att jag blir stressad över det och inte kan vara helt närvarande när jag är hemma. Än – för jag tror att det kommer att bli lättare. Det har redan blivit lättare. För att inte tala om hur svårt det är att leva jämställt när jag både lämnar och hämtar och det känns som att ansvaret för hur långa dagar han får helt och hållet hamnar på mig.
A är också en extremt intensiv unge som liksom håller igång från den sekund han vaknar fram till den sekund han slutligen kraschar vid tutten efter 1,5 timmes amning. Han är givetvis helt underbar men att vara med honom tar ALL (min) energi, så jag vet faktiskt inte hur jag skulle klara av det på heltid själv. Vi är väldigt olika på det sättet, han och jag. Han är übersocial och jag, öhm, not so much.
Men jag vet att det skulle gå på något sätt just för att jag förstås älskar honom mest av allt på denna jord.
Som sagt, detta är det bästa för oss just nu och det finns många fördelar med att få barn under studietiden, men jag ser fram emot att få arbeta och således ha rätt till deltid, VAB, sjukskrivning och så vidare.
Kämpigt! Hur långt har du kvar då?
Lite mindre än två år (av fem) så jag börjar se slutet. Plus att det sista året utgörs av praktik och ex-jobb så det blir nog annorlunda.
Jag blir ju så enormt nyfiken på vad det är du gör!!!
Hur gick det med boken förresten? Rann det ut i sanden när det krånglade med datorn?
Haha förstår det.
Jo, delvis. Men de senaste månaderna med T har varit riktigt jobbiga så jag har inte orkat. Mitt sidoprojekt kan jag pyssla med utan att vara i “the zone” så att säga. Men när jag ständigt är på jour, vilket jag ju även är när han sover, och dessutom är så trött som jag är orkar jag inte skriva. Skitdumt. Men när det här är över, då jävlar. Hoppas jag.
Tack vad fint att du tog dig tid att svara på min kommentar i ett helt inlägg! Min kommentar visar ju att jag inte riktigt kände till nåt sidoprojekt men nu förstår jag nog din tillvaro bättre.
Jag trivs ju superbra med mitt jobb å det är utmananade å givande nästan jämt. Därav att jag förstås vill vara där. Samtidigt som jag såklart vill vara med cheetahn. Kämpar med känslan av att känna mig överkvalificerad att ta hand om smutsiga händer, blöjbyten å matning för nånstans tycker jag ju att de där vardagssysslorna är bland det viktigaste å en del av det jag vill göra ihop med mitt barn. Jag är t ex aldrig längre stressad vid nattning längre för jag behöver bara fundera en sekund på att jag ju helst av allt vill göra mitt barn tryggt å finnas där.