Jag ville aldrig ha barn. Någonsin. De är högljudda, luktar illa, krävande och jag är alldeles för egoistisk. Jag ville inte gifta mig heller, helst inte ens ha partner. Hur skulle jag orka med både vänner och få egentid om jag dessutom hade en partner som ville ha en massa av mig? I april 2003 slog jag mig ned vid ett bord på café Soda i Norrköping; ett bord där min kompis H satt med Obi. Jag visste vad han hette, men inte så mycket mer än så. Han var inte min typ. Men så började vi att prata och det sade klick direkt. En månad senare var vi tillsammans, och några månader efter det bodde vi ihop.
Obi är en flyttare. Utan att tänka efter vet jag att han har bott på minst 10 olika ställen, på grund av jobb och utbildningar. Så jag har flyttat med. Först blev det Skövde, sedan Sollentuna, Älvsjö och så 2009 fick han ett erbjudande i Montréal. Vi var vid det här laget redan förlovade, så 29 augusti 2009 gifte vi oss och en månad senare var vi i Kanada. Under tiden där råkade jag bli med barn. Det var inte planerat alls; ingen av oss ville ha barn och var rätt säkra på att vi skulle vara ett barnlöst par livet ut. Men att behålla kändes som enda valet.
Så det blev tillbaka till Stockholm igen; ny lägenhet, nytt (men gammalt) jobb för maken. Eftersom jag verkligen inte ville göra samma misstag som mina föräldrar läste jag på om allt möjligt gällande barn under graviditeten. Anknytning, amning, sjalbärande, BLW och dylikt. Jag ville bli bästa mamman någonsin. På julafton 2010 klockan 10 tryckte jag ut vår Lill-Toadie och sedan dess har bloggen mer eller mindre kretsat runt honom och barnfostran.
Har du några frågor eller vill vad tusan som helst kan jag mailas på audhumble [at] gmail.com.
Hej! (igen)…
Tack för ditt inlägg under ‘synt förnuft’..
Er lillkorv är nästan på dagen jämngammal med vår lillkorv(a). O är född 20:e dec. Hemma faktiskt (planerat).
Jag trodde, under gymnasieåren) att jag aldrig skulle gifta mig, var inte den typen. Men idag 32 år ung, gift sen 7 år och 2!!!! Barn. Shit pomme frites !
Häftigt att föda hemma!
Hej.
Nu är det dags att lämna en kommentar här. Tack för ditt bloggande! Kanske hade jag så småningom kommit på alldeles på egen hand vad som fattades mig i mitt föräldraskap, men det var när jag läste din blogg som jag blev inspirerad till att läsa på. Dina boktips har jag tagit till mig och nu kan jag säga att jag vet vilken typ av förälder jag vill vara.
I slutet av förra året höll jag som bäst på att tillfriskna från en förlossningsdepression som ingen, inte ens jag själv, lade märke till förrän jag gick in i väggen efter dryga halvåret som förälder. Kraven på mig själv, min osäkerhet, otillräckligheten och det överväldigande i att bli förälder gjorde sitt till.
Jag vet inte varför jag trodde att allt skulle falla på plats och att vi skulle förstå hur vi skulle göra när barnen väl kom. Så hamnade jag på din blogg och insåg det (egentligen) självklara i att läsa på. Det har varit till stor hjälp för att jag skulle kunna landa i mitt föräldraskap.
(Jag blev också inspirerad att prova på bärsjal och det gillade jag verkligen, så jag grämer mig lite över att jag inte började med det på en gång.)
Förutom inspirationen du gett och ger, är det kul att läsa om Toaden, då han är i samma ålder som mina småttingar.
Tack.
<3